Jag har skickat ut några frågor till en lång rad kandidater i EU-parlamentsvalet, men så här långt har svaren nästan helt uteblivit. Det förvånar mig. Jag postar en kopia av mina frågor här ifall någon kandidat längre ner på listorna som inte fått dem skulle vilja visa framfötterna och svara (och för er läsare som uppslag till ämnen att ta upp med tilltänkta kandidater):

  1. Har du någon konkret handlingsplan för hur EU kan göras mer demokratiskt och det politiska arbetet mer transparent?
  2. Skall EU ges egen beskattningsrätt?
  3. Vad är din inställning till subsidiaritetsprincipen och hur kommer den att yttra sig rent praktiskt om du blir vald?
    I vilken utsträckning är du beredd att gå emot din egen linje i andra frågor i försvaret av denna princip?
  4. Vad är din inställning till att EU under sekretess förhandlar fram internationella avtal om harmonisering av regelverk och cementering av vissa existerande EU-regler?
  5. Ser du något demokratiskt problem med att en mindre grupp människor utan insyn men ofta med input från storföretagsintressen förhandlar fram avtal och sedan ställer EU-parlamentet inför fullbordat faktum (och om avtalen antas samma sak senare upprepas i förhållande till utvecklingsländer som tidigare medvetet utestängts från processen)? Hur tänker du förhålla dig till och jobba med detta?
  6. Om du är kritisk till sekretessen men positiv till avtalsinnehållet kommer du ändå vara beredd att av principiella skäl motsätta dig internationella avtal beredda utan insyn för att på så sätt tvinga fram större transparens och möjlighet för medborgerligt deltagande under hela processen?
  7. Hur ställer du dig till ISDS-klausuler (som ger företag rätt att kräva ersättning av stater utom ramen för den nationella lagstiftningen)?
  8. Om du inte tänker motsätta dig ISDS-klausuler i handelsavtal mellan EU och USA: kan du presentera några siffror på idag uteblivna investeringar mellan dessa regioner till följd av bristfälligt investeringsskydd som du menar uppväger de risker för den nationella självbestämmanderätten och skattebetalarna som ISDS-klausuler innebär?
  9. Trots att europeiska patentkonventionen inte tillåter patent på ”mjukvara som sådan” beviljas ändå en mängd patent på mjukvara för datorer – i många fall på fullständigt elementära lösningar. När vi nu fått ett nytt patent med enhetlig verkan i EU (med ett par länder undantagna) ökar risken betydligt för att även svenska småföretagare utsätts för problemen. Detta alltså även om vi utvecklar program och algoritmer helt självständigt. I USA har redan mjukvarupatenten skapat enorma problem med så kallade Non-Practicing Entities – företag som köper upp många breda patent och sedan, utan att tillverka något själva, på ett parasiterande sätt livnär sig på på att stämma dem som gör det. Dessa problem finns väl belagda och kvantifierade i forskning. Hur kommer du att agera för att skydda svenska och europeiska mjukvaruutvecklare mot detta hot? (De som tillverkar gratis öppen källkodsprogram som t ex. Linux, OpenOffice, m.fl. är extra utsatta)
  10. Idag kan upphovsrätten skydda verk i upp till ~130 år. Det finner jag personligen helt orimligt.
    • Ungefär hur lång tid tycker du att det är rimligt att den ideella upphovsrätten (rätten till erkännande, skydd mot förvanskning, etc) gäller från och med att verket gjorts tillgängligt för allmänheten?
    • Ungefär hur lång tid tycker du att det är rimligt att den ekonomiska upphovsrätten (kontroll över kopiering och tillgängliggörande) gäller från och med att verket gjorts tillgängligt för allmänheten?
    • Kommer du att i EU-parlamentet jobba för eller stödja förslag som syftar till att sänka skyddstiderna?
    • Kommer du att i EU-parlamentet motsätta dig förslag som syftar till att öka eller cementera nuvarande skyddstider?
  11. Stödjer du ett avskaffande av privatkopieringsersättningen (extraavgiften på lagringsutrymme i mp3-spelare, hårddiskar, minnesstickor, etc)? Om inte, varför?
  12. Har du någon informationspolitiska agenda och hur ser den i sådana fall i grova drag ut? (länka gärna, om den redan finns beskriven någonstans)

Det enda utförliga, engagerade och insatta svaret jag fått är från Cecilia Wikströms (fp) assistent Daniel Sjöberg. Just ISDS-klausuler verkar dock vara litet av en blind fläck, vilket jag tycker är litet märkligt i och med att motståndaren vänsterpartiet gjort det till en av sina valfrågor. Daniel Sjöberg delar inte min bedömning vad gäller det s.k. EU-patentets risker, men kallar spontant mjukvarupatent för en ”styggelse”. Svaret på fråga 6) verkade vara nej. Bra med ett ärligt svar, men likväl beklagligt.

Från miljöpartiet har jag fått ett svar från Bodil Ceballos vars innehåll förvånade mig litet. Hon har inget eget svar på fråga 1) om hur EU ska bli mer demokratiskt och transparent utan hänvisar till gruppens arbete för detta. Angående närhetsprincipen för beslut säger hon: ”jag kommer att rösta för det som är vår politik när det kommer upp även om jag egentligen tycker att det bör hanteras på en annan nivå. Alternativet är att ‘motståndarna’ får mer utrymme att påverka politiken”. Hon har inte satt sig in i frågan om privatkopieringsersättning och svarar angående upphovsrätten att dagens skyddstider är orimliga men ”I sig är det inte tiderna som är det viktiga utan möjligheten att kunna försörja sig på sina verk. Vi behöver hitta ett regelverk som mer utgår från att uppmuntra kreativitet än från en skyddslag.” Detta låter väldigt märkligt för mig. Om skyddstiderna inte är viktiga betyder ju det att det är oväsentligt att allmänhetens tillgång till kultur försämras.

Utöver ovanstående frågor hade jag en kort mejlväxling med Olle Schmidt efter att han försvarat ISDS-klausuler i P1. Jag finner det intressant att han inte kunde svara på fråga 8).

Forskaren Joe Karaganis har förresten myntat begreppet ”corporate sovereignty” för att beskriva ISDS. Jag undrar om vi skulle behöva något liknande begrepp i svenskan för att tydliggöra vad det handlar om.

Annonser

Jag har precis läst den nysläppta boken Case for Copyright Reform av Christian Engström och Rick Falkvinge och tänkte dela med mig av några reflektioner.

Det är intressant att ledande figurer i piratpartiet ställer sig bakom en kommersiell skyddstid på 20 år. Vi har ju redan sett detta från gröna gruppen men att det görs även när det inte föreligger något kompromissbehov kom som en överraskning för mig. Speciellt som Rick, om jag minns rätt – åtminstone tidigare, egentligen inte velat ha något kommersiellt skydd alls. Jag undrar om piratpartiet kommer att följa efter. En kommersiell skyddstid på 20 år med krav på registrering efter 5 år skulle säkert göra piratpartiets politik mer lättsmält för många.

När det gäller moral rights tycker jag återigen att pirater gör misstaget att anta att detta endast handlar om rätten till erkännande. Om det är det som avses vore det bra att vara tydlig med det. Den fria samplingsrätt som PP står för riskerar nämligen att komma i konflikt med bland annat respekträtten.

Jag tycker också att det finns en otydlighet i diskussionen om privat kommunikation. Att annonsera ut att en fil är tillgänglig för nedladdning till allmänheten är inte privat kommunikation såvida man inte definierar privat kommunikation som överföring mellan privatpersoner.

Författarna överväger ett DRM-förbud och skriver ”There is no point in having our parliaments introduce a balanced and reasonable copyright legislation, if at the same time we allow the big multinational corporations to write their own laws, and enforce them through technical means”. Det där sättet att argumentera på riskerar att komma tillbaka och bita en i baken tror jag. Det behöver inte vara fel att överväga ett förbud (även om jag personligen är mycket tveksam till det) utan jag reagerade mer på resonemanget som till sin form liknar anti-piraters. På samma sätt tycker jag att författarna eventuellt öppnar upp för motangrepp i samband med att de förklarar varför endast kommersiell användning ska åtnjuta skydd:

”The reason is very simple. The principle of ‘follow the money’ is enough to enable the authorities to keep track of commercial activities. If an entrepreneur wants to make money the very first thing he has to do is to tell as many people as possible what he has to offer. But if he is offering something illegal, the police will get to hear about  it before he has had  the  time  to attract any  larger circle of customers.”

En av de delar som jag tyckte var allra bäst handlade om avstängning från internet – en kort och bra sammanfattning. Jag fann dock jämförelsen mellan den arabiska våren och Pirate Bay litet magstark.

Angående skadestånd skriver författarna att ”Under current European laws, damages are (at least in principle) limited to actual losses that the party that wins can show that he has actually suffered. They have to be proportional”. I den svenska lagstiftningen verkar skälig ersättning räknas som skadestånd och som det mycket tydligt beskrivs i bland annat TPB-domen behöver skälig ersättning inte ha någonting med den faktiska skadan att göra. Så är det redan idag.

En annan del som jag fann överraskande var den om långfilm: ”But even if it would be true that movies can’t be made the same way with the Internet and our civil liberties both in existence, then maybe it’s just the natural progression of culture”. Det anknyter litet till något som Rasmus Fleischer och Oscar Swartz varit inne på tidigare (kul förresten när man får chans att gräva upp litet gamla inlägg från de nedre bloggsedimentlagren). Denna nya linje framstår för mig som mer intellektuellt hederlig.

Något som betonas i boken är att det inte är piratpartiet som skapar den utveckling som vissa inom kultursektorn räds, utan att politiken istället handlar om att hindra att grundläggande samhällsvärden och rättsprinciper skadas i försök att stoppa en utveckling som kommer att inträffa i vilket fall som helst. Det är mitt intryck att pirater ofta brukade lyfta fram detta argument tidigare, men på senare tid gjort det alltmer sällan.

Johan Axhamn är sedan tidigare känd för att tillsammans med Cecilia Renfors ha föreslagit avstängning av internetanvändare, velat utöka möjligheten att tvinga internetleverantörer att blockera, filtrera och ”självsanera” (se även Copyriot) och nu senast att för Sveriges räkning under vårt EU-ordförandeskap ha fått ansvaret för kapitlet i Acta som rör internet. I samband med ett seminarium på juridiska fakulteten på Stockholms Universitet har han släppt en promemoria med titeln Ansvar för medhjälp till upphovsrättsintrång – särskilt i onlinemiljö (pdf). Jag rekommenderar att läsa exemplen 7.1 till 7.4 på sida 8 och framåt.

Den som förmedlar annonser till en webbplats som främjar upphovsrättsintrång kan göra sig skyldig till medhjälpsbrott menar Axhamn som skriver: ”Annonsförsäljningen och tillhörande intäkter behöver inte vara en nödvändig förutsättning för den olovliga fildelning som främjas av webbplatsen. Det har ingen betydelse om användarna kan begå olovlig fildelning på annat sätt eller om personerna bakom webbplatsen hade kunnat anlita en annan finansiär.” Vidare menar han krävs ”inte fullständig överensstämmelse mellan förmedlarens föreställning om det sätt på vilket webbplatsen främjar intrångsverksamhet eller vilka verk (eller närstående rättigheter) som användarna olovligen fildelar med stöd av webbplatsen. Annonsförmedlaren behöver inte heller vara medveten om vilka som utför den olovliga fildelningen.”

Om annonsörer skriver han: ”Om annonsören  får  indikationer på att dess marknadsföring  främjar den olovliga verksamheten,  t.ex. genom att bli informerad om att dess varor eller tjänster marknadsförs på webbplatsen, övergår dess agerade däremot  i ett otillåtet risktagande”. En part som även efter påtryckningar fortsätter att leverera internetaccess likt Portlane och Black Internet och kan också begå en brottsligt handling menar Axhamn och pekar på att en domstol skulle kunna anse att det föreligger indirekt uppsåt. I del 7.4 påstås att den som på en server lagrar (eller exekverar antar jag) en Bittorrent-tracker efter indikationer på att den använts för intrång måste upphöra med det för att inte riskera att bli straffad och behöva betala skadestånd.

Några stilla funderingar:

Om någon annonserar på sajten YouTube – begår de då ett brott?
Vill vi verkligen att internetleverantörer ska undvika alla kunder som kan tyckas riskabla?
En BitTorrent-tracker hanterar endast hash-summor och IP-addresslistor. Det är omöjligt att veta vad en öppen tracker används till. Menar Axhamn verkligen att lagen skulle förbjuda öppna BitTorrent-trackers? Moderna BitTorrent-klienter fungerar i mångt och mycket som ett slags tracker om DHT är påslaget. Fullföljer man Axhamns resonemang skulle det i alltså i princip vara olagligt att ha igång en BitTorrent-klient med DHT på sin dator även för laglig fildelning eftersom man kan komma att hjälpa andra som fildelar illegalt att nå varandra. Detta resonemang är det närmaste jag har sett någon komma att förbjuda tekniken i sig. Diskutera gärna i kommentarsfältet.

En intressant detalj i promemorian är förresten att Jan Rosén (som ville fördubbla skyddstiden för inspelad musik och bl.a. anlitad av regeringen som utredare i frågor som rör upphovsrättslagen) menat att de betänkligheter som hovrätten hade med att endast använda likgiltighetsuppsåt vid ”medhjälp till medhjälp” till upphovsrättsintrång är oegentliga och rättspolitiska.

Som motvikt kan jag avslutningsvis länka till Goda och onda medhjälpare — Är du socialt adekvat, lille vän? – Om Pirate Bay-målets betydelse av Jens Andreasson och Kristoffer Schollin. De behandlar delvis samma frågeställningar ur ett annat perspektiv.

Jag roade mig med att titta igenom den konsekvensanalys (PDF) som finns att ladda ner från EU-kommissionens webbsida om förlängningen av skyddstiden för fonogram. Även om man är ganska luttrad så kan man inte annat än häpna över hur ensidig den är. Det faktum att intäkter för skivindustrin är kostnader för samhället och medborgare verkar inte ens ha föresvävat författarna. I en kommentar från akademiskt håll  (rekommenderad läsning) konstateras att enligt kommissionens egna siffror skulle en förlängning från 50 till 95 år (det som var aktuellt vid tidpunkten) ge skivbolag och artister upp till en miljard euro i ökade intäkter. Några kostnader beräknas inte eftersom sådana enligt konsekvensanalysen i praktiken inte verkar finnas. Nej, jag överdriver inte. Så här kan man sammanfatta analysen – jag citerar fritt:

  • Aktörer som sänder vi radio och TV: har redan licensavtal som innebär att de inte betalar per verk och de påverkas därför inte alls av en förlängning.
  • Offentliga inrättningar (barer, hårsalonger, etc.): påverkas ej av en förlängning eftersom andelen upphovsrättsskyddad musik inte påverkar deras kostnader.
  • Konsumenter: det finns inga tydliga bevis för att priset för upphovsrättsskyddad musik skulle skilja sig från musik som är i public domain. Detta skulle kunna betyda att public domain-företag inte nödvändigtvis skulle sälja musik till lägre pris än det på musik som marknadsförs av skivbolag. Om skyddstiderna inte förlängs skulle den ekonomiska avkastningen förskjutas från artister och skivproducenter till public domain-skivbolag. Det skulle gynna dessa public domain-skivbolag, men skulle inte vara gynnsamt för den kulturella mångfalden då intäkterna inte går till artister eller A&R. Public domain-skivbolag tillgängliggör dessutom inte sin musik via internet utan endast via försäljning av CD-skivor.
  • Kulturell mångdfald: utan en förlängning skulle lägre lönsamhet skulle kunna få till följd att skivbolag inte tar hand om gamla originalinspelningar samt bara utger en mer välkänd och lönsam repertoar, vilket skulle skada mångfalden.
  • Samhällets informationstjänster: inga effekter av en förlängningen på digitala bibliotek och liknande tjänster skulle märkas. Även om de skulle behöva rättighetsklarera inspelningar under ytterligare ett antal år så skulle de ju ändå behöva hantera den egentliga upphovsrätten under hela upphovsmannens livstid och 70 år efter hans/hennes död. Behovet av rättighetsklarering kvarstår alltså i vilket fall som helst.
  • Den internationella dimensionen: utan förlängning kan investerare bli mer benägna att stödja musik som är avsedd för den amerikanska marknaden eftersom skyddet där är längre.

Det är ju idel snurriga resonemang. Ta bara det om konsumentpriset. Om jag lyssnar via Spotify så påverkas naturligtvis Spotify:s licenskostnader av om musiken är fri eller ej, vilket i sin tur styr priset som jag betalar. Ju större dominans majorbolagen har desto svårare blir det för musiktjänster på nätet att utvecklas. Ett antagande som görs genomgående är att fonogram bara kan tillgängliggöras via skivbolag. Att människors fildelning i sig utgör ett digitalt filarkiv verkar inte ens ha beaktats.

Enligt konsekvensanalysen kan musiker och skivbolag tjäna upp till en miljard euro utan att någon behöver betala. Om bara någon kunde förklarar hur det skulle gå till.

Här är några ytterligare citat:

”En förlängning av skyddstiden skulle inte ha några negativa effekter på priset för konsumenter och skulle ge positiva resultat avseende kvaliteten på såväl tjänster som urval för konsumenter. Det skulle sända en tydlig signal om att musikindustrins och konsumenternas intressen inte är motstridiga utan sammanfaller på en konkurrensutsatt marknad.”

”De olika prismodeller som finns för online-musik visar tydligt och klart att huruvida en inspelning täcks av upphovsrätt eller ej inte är en relevant faktor för prissättning för konsumenter.”

”Att förlänga skyddstiden endast för nya inspelningar är en enkel lösning, men den ger inga direkta lättnader för de som har de problem som identifierades tidigare i konsekvensanalysen. Det är av den anledningen som den inte är av intresse för musikartisters representanter och inte analyserats i detalj.”

Den kommentar från akademiskt håll som jag länkade till ovan beräknar att av skivbolags och artisters ökade intäkter skulle 96% gå till de fyra stora majorbolagen (som får merparten) och de musikutövare som är bäst betalda. Resterande fyra femtedelar av musikutövarna skulle få dela på 4% av de samlade intäkterna, vilket skulle ge en årlig inkomst om 24-58 euro.

Vad gäller bevarande av gamla inspelningar så konstateras i en amerikansk studie att endast en sjundedel av historiskt värdefulla inspelningar tillgängliggörs av rättighetsinnehavaren och liknande inspelningar är mer lätttillgängliga i EU som har en kortare skyddstid.

Det ska påpekas att beloppet en miljard euro härstammar från musikindustrins egna beräkningar och alltså bör tas med en rejäl nypa salt. Oavsett hur väl den uppskattning stämmer så blir EU:s agerande i den här frågan svårt att förstå. Antingen är kostnaderna för medborgarna enorma och snedfördelningen av pengarna näst intill total, eller så är vinsterna för musikutövarna förhållandevis små och samhällskostnaden förknippad med en inlåsning av verken fortfarande oacceptabel.

Tidigare inlägg: Skyddstid för närstående rättigheter förlängs, Retroaktiv förlängning av upphovsrätten – en liknelseSkyddstullar mot historien.

De närstående rättigheterna för inspelad musik förlängs från 50 till 70 år. Det rapporterar idag SvD och DN. Det är ett ytterst beklagligt beslut som kommer att leda till att mer pengar går till stora skivbolag för gamla verk på bekostnad av nya artister. Det här är ytterligare ett exempel på skyddstullar mot historien.

Syftet för staten med att bevilja de här rättigheterna/privilegierna är att samhället ska få tillgång till fler verk. Därför är inte den kulturella allmänningen (public domain) att se som kyrkogård där gamla verk drar en sista suck, utan snarare som det egentliga slutmålet som motiverat hela resan dit. Ju kortare den resan är desto bättre. Det här EU-beslutet bryter mot detta sociala kontrakt. Istället för att det ekonomiska skyddet ses som ett medel för att nå ett mål har lobbyister övertygat våra politiker om att det är begränsningen för allmänheten att ta del av verken som är målet. Politikerna förordar inte längre att vi tar små doser bitter medicin (begränsning av tillgång till verk) för att må bättre (få ett rikt kulturliv), utan snarare att ju bättre vi mår desto mer bitter medicin bör vi ta. Det är ju inte klokt.

Om inte det ekonomiska upphovsrättsskyddet är tillräckligt starkt skulle det kunna finnas vissa verk som aldrig produceras och tvärtom, när ett verk skapas är det samtidigt ett bevis för att skyddet för produktionen av det verket var tillräckligt starkt. Med andra ord: för alla verk som hittills publicerats var skyddet tillräckligt starkt (!). Att retroaktivt förlänga skyddet är alltså inget annat än ge privilegier till enskilda på samhällets bekostnad.

Säg att en kommun har kontrakt med ett företag om att arrendera ut en bit mark under 50 år till marknadspris och att kommunen plötsligt på eget bevåg bestämmer sig att ändra kontraktet så att företaget får nyttja marken i ytterligare 20 år utan kostnad. Om saken upptäcktes skulle det gå till domstol och kommunen skulle fällas för lagbrott.

Och när jag nu ändå är inne på äganderättsanalogier – förespråkare för en expansiv upphovsrättspolitik brukar ofta mena att upphovsrätt är äganderätt och därför måste vara absolut. Men här talar vi om att ta delar av den kulturella allmänningen och skänka till enskilda individer och företag. I termer av äganderätt skulle alltså detta kunna jämföras med att staten tar allmänningar, låt oss säga havsområden längs den svenska kusten, och delar ut äganderätter till en liten grupp privatpersoner och företag utan några krav på kompensation till det svenska folket.

Beslutet är även märkligt ur handelssynpunkt. Joe Karaganis vid Social Science Research Council (SSRC) har skrivit en intressant artikel med titeln ”The European Strategy: Send Money to the US” om hur EU:s upphovsrättspolitik i många hänseenden ekonomiskt är till skada för EU.

Netopia skriver gillande om förlängningen och skulle gärna se att någon tar på sig att driva frågan om ”eviga skyddstider”.

Se även Viktualiebrodern.

Tänk dig att ledande politiker kommer fram till att professionella idrottsutövare uppmuntrar människor till motionsaktiviteter och att det därför av folkhälsoskäl vore klokt att göra en punktinsats i form av ett större bidrag till dem. Det hela kommer att kallas Folkhälsomiljarden. Tanket är att stödet som utgår till enskilda i förlängningen ska ge upphov till samhällsnytta i form av friskare medborgare med högre livskvalitet och lägre sjukvårdskostnader.

Av administrativa skäl bedöms det enklare att bidragen går till idrottsklubbar som sedan får fördela ut pengarna till de enskilda idrottsmännen. Politikerna väljer att låta stödet utgå även retroaktivt. Idrottsmän som var aktiva så långt tillbaka i tiden som i början av 60-talet ska få ta del av pengarna på ett likvärdigt sätt. Om idrottsmännen inte har de rätta handlingarna i förhållande till sin klubb kan ledningen i klubben själv behålla pengarna. Detsamma gäller om idrottsmannen inte längre är i livet.

Från ett fåtal håll hörs det röster som viskar något om att det är tveksamt om det finns några folkhälsoeffekter att tala om alls när merparten av de ekonomiska medlen går till idrottsmän som inte längre är verksamma eller rentav döda.

Men de ekonomiska vinnarna på förslaget gör allt vad de kan för att lyfta fram kändisar som vanliga människor lätt kan knyta an till för att visa att de är värda de här skattepengarna. Frågan om orsakssamband mellan insatsen och folkhälsan får underordnad betydelse i den allmänna debatten där förespråkarna för Folkhälsomiljarden menar att dessa kändisar ju gjorde en stor insats för folkhälsan på sin tid och därför har gjort sig förtjänta av det här stödet. De pekar även på alla de mindre kända personer som ju behöver det här ekonomiska tillskottet på sin ålderdoms höst som ett extra pensionstillskott. Det faktum att de flesta av dessa inte har sina papper i ordning och att pengarna därför pumpas rakt in i klubbledningarnas plånböcker talas det tyst om.

Kritikerna invänder att det ju finns många som är värda ett extra ekonomiskt tillskott. Om man överger idén om att försöka uppnå samhällsnytta i framtiden utan istället bara delar ut något slags belöning, på vilken grund är då en pensionerad kändisidrottare mer berättigad att få del av skattepengarna än en lågavlönad undersköterska? Rimligvis fungerar inte retroaktiva stimulanspaket med mindre än att man förfogar över en tidsmaskin.

Se även: SR – musikaliska örhängen kan få förlängt skydd, HAX, Christian Engström
Fotnot: inlägget handlar naturligtvis om närstående rättigheter och inte den egentliga upphovsrätten – det blev bara litet för komplicerat att ta med i rubriken.

Mårten Schultz angriper i en SvD-ledare de debattörer som beskriver  upphovsrätten som en form av äganderätt och utvecklar sig litet mer i ett blogginlägg. Jag instämmer helt i kritiken i den utsträckning den gäller dessa debattörers underliggande motiv med att dra paralleller till materiell äganderätt. Deras mål är naturligtvis att skapa bilden av att systemens moraliska grund skulle vara densamma och att därigenom kunna använda värdeladdade ord som ”stöld” för att mer effektivt kunna hamra in och vinna gehör för sitt budskap. Naturligtvis måste vi kunna skilja på högt och lågt och se att vissa rättigheter är mer grundläggande än andra.

Stöld är en helt felaktig beskrivning av upphovsrättsintrång. Inte för att inte någon förlorar något utan för att ensamrätten till spridning inte överförs till någon annan person. Det förekommer inte att den som begår ett upphovsrättsintrång övertar spridningsmonopolet och upprätthåller det gentemot andra. Intrång i monopol innebär normalt att de undermineras, inte att de övertas. För att ta ett litet tillspetsat exempel: den som sysslar med hembränning försöker sig normalt inte på att hindra vare sig Systembolaget eller andra från att sälja sprit bara för att han gör intrång i Systembolagets monopol. Det ter sig befängt att tala om stöld i detta sammanhang.

Jag tycker också att det är bra att Schultz påpekar att begränsning av ett verks spridning normalt sett inte har något egenvärde, utan att upphovsrätten fungerar rent instrumentellt. Det är en poäng som ofta glöms bort.

Däremot har jag nog personligen svängt litet i frågan om upphovsrättens koppling till äganderätt. Ett problem är att folk ofta blandar ihop enskilda kopior med verket, vilket leder till förvirring. Det som ägs är naturligtvis verket (se t ex. artikeln Ontology and the Regulation of Intellectual Property av James Wilson, som även skrivit en intressant artikel som jag tog upp i ett tidigare inlägg). Äganderätt beskrivs ibland som ”a bundle of rights”, dvs. ett paket rättigheter. Det faktum att man kan identifiera likheter behöver inte leda till att man likställer innebörden och det moraliska rättfärdigandet av traditionell äganderätt och upphovsrätt.

I artikeln Toward a Theory of Property Rights, som verkligen är läsvärd, ger den tongivande ekonomiprofessorn Harold Demsetz en bild av hur äganderätt växt fram som ett sätt att internalisera externa effekter. Det är inte så mycket en normativ definition som en iakttagelse av hur den historiska utvecklingen sett ut. Jag har tidigare ifrågasatt om positiva och negativa externa effekter verkligen bör behandlas uniformt, men jag börjar vackla litet i min övertygelse även om jag inte riktigt tänkt klart i frågan än. Frågan är om inte upphovsrätten passar in ganska väl i Demsetz beskrivning av äganderättens utveckling. I och med att intresset för verk i allmänhet avtar med tiden skulle man kanske också kunna hävda att det därmed uppstår en punkt där transaktionskostnaderna blir alltför höga för att det ska vara lönt att skydda gamla verk. Hur som helst tror jag inte att man ska låsa sig fast vid en ekonomisk analys. Upphovsrätten får ju bland annat konsekvenser för yttrandefriheten och människors möjlighet att uttrycka sig och forma sin och andras identitet så det krävs ett väldigt brett perspektiv.

Fördelen med Demsetz resonemang är att man även kan jämföra med andra sentida utvidgningar av äganderätten. Ta t ex. handeln med utsläppsrätter som syftar till att internalisera skadliga miljöeffekter, dvs. att tvinga dem som ger upphov till effekterna ta hänsyn till kostnaden som de medför. Andra exempel är spektrumhandel och handel med fiskefångskvoter. Det har även funnits förslag på att införa individuella utsläppsrätter, men det har blivit kritiserat på grund av de omfattande integritetskränkningar och den omfattande övervakning av medborgarna som det skulle kräva. Man skulle kunna hävda att ett sådan systems transaktionskostnader blir alltför höga, och det skulle även gå att dra paralleller till upphovsrätten i det hänseendet. Upphovsrätten är ju ett sätt att internalisera de positiva effekter som upphovsmän ger upphov till, så det finns en viss symmetri.

Som sagt, jag har inte riktigt tänkt färdigt i frågan så kommentarer är hemskt välkomna.