De närstående rättigheterna för inspelad musik förlängs från 50 till 70 år. Det rapporterar idag SvD och DN. Det är ett ytterst beklagligt beslut som kommer att leda till att mer pengar går till stora skivbolag för gamla verk på bekostnad av nya artister. Det här är ytterligare ett exempel på skyddstullar mot historien.

Syftet för staten med att bevilja de här rättigheterna/privilegierna är att samhället ska få tillgång till fler verk. Därför är inte den kulturella allmänningen (public domain) att se som kyrkogård där gamla verk drar en sista suck, utan snarare som det egentliga slutmålet som motiverat hela resan dit. Ju kortare den resan är desto bättre. Det här EU-beslutet bryter mot detta sociala kontrakt. Istället för att det ekonomiska skyddet ses som ett medel för att nå ett mål har lobbyister övertygat våra politiker om att det är begränsningen för allmänheten att ta del av verken som är målet. Politikerna förordar inte längre att vi tar små doser bitter medicin (begränsning av tillgång till verk) för att må bättre (få ett rikt kulturliv), utan snarare att ju bättre vi mår desto mer bitter medicin bör vi ta. Det är ju inte klokt.

Om inte det ekonomiska upphovsrättsskyddet är tillräckligt starkt skulle det kunna finnas vissa verk som aldrig produceras och tvärtom, när ett verk skapas är det samtidigt ett bevis för att skyddet för produktionen av det verket var tillräckligt starkt. Med andra ord: för alla verk som hittills publicerats var skyddet tillräckligt starkt (!). Att retroaktivt förlänga skyddet är alltså inget annat än ge privilegier till enskilda på samhällets bekostnad.

Säg att en kommun har kontrakt med ett företag om att arrendera ut en bit mark under 50 år till marknadspris och att kommunen plötsligt på eget bevåg bestämmer sig att ändra kontraktet så att företaget får nyttja marken i ytterligare 20 år utan kostnad. Om saken upptäcktes skulle det gå till domstol och kommunen skulle fällas för lagbrott.

Och när jag nu ändå är inne på äganderättsanalogier – förespråkare för en expansiv upphovsrättspolitik brukar ofta mena att upphovsrätt är äganderätt och därför måste vara absolut. Men här talar vi om att ta delar av den kulturella allmänningen och skänka till enskilda individer och företag. I termer av äganderätt skulle alltså detta kunna jämföras med att staten tar allmänningar, låt oss säga havsområden längs den svenska kusten, och delar ut äganderätter till en liten grupp privatpersoner och företag utan några krav på kompensation till det svenska folket.

Beslutet är även märkligt ur handelssynpunkt. Joe Karaganis vid Social Science Research Council (SSRC) har skrivit en intressant artikel med titeln ”The European Strategy: Send Money to the US” om hur EU:s upphovsrättspolitik i många hänseenden ekonomiskt är till skada för EU.

Netopia skriver gillande om förlängningen och skulle gärna se att någon tar på sig att driva frågan om ”eviga skyddstider”.

Se även Viktualiebrodern.

Annonser

Tänk dig att ledande politiker kommer fram till att professionella idrottsutövare uppmuntrar människor till motionsaktiviteter och att det därför av folkhälsoskäl vore klokt att göra en punktinsats i form av ett större bidrag till dem. Det hela kommer att kallas Folkhälsomiljarden. Tanket är att stödet som utgår till enskilda i förlängningen ska ge upphov till samhällsnytta i form av friskare medborgare med högre livskvalitet och lägre sjukvårdskostnader.

Av administrativa skäl bedöms det enklare att bidragen går till idrottsklubbar som sedan får fördela ut pengarna till de enskilda idrottsmännen. Politikerna väljer att låta stödet utgå även retroaktivt. Idrottsmän som var aktiva så långt tillbaka i tiden som i början av 60-talet ska få ta del av pengarna på ett likvärdigt sätt. Om idrottsmännen inte har de rätta handlingarna i förhållande till sin klubb kan ledningen i klubben själv behålla pengarna. Detsamma gäller om idrottsmannen inte längre är i livet.

Från ett fåtal håll hörs det röster som viskar något om att det är tveksamt om det finns några folkhälsoeffekter att tala om alls när merparten av de ekonomiska medlen går till idrottsmän som inte längre är verksamma eller rentav döda.

Men de ekonomiska vinnarna på förslaget gör allt vad de kan för att lyfta fram kändisar som vanliga människor lätt kan knyta an till för att visa att de är värda de här skattepengarna. Frågan om orsakssamband mellan insatsen och folkhälsan får underordnad betydelse i den allmänna debatten där förespråkarna för Folkhälsomiljarden menar att dessa kändisar ju gjorde en stor insats för folkhälsan på sin tid och därför har gjort sig förtjänta av det här stödet. De pekar även på alla de mindre kända personer som ju behöver det här ekonomiska tillskottet på sin ålderdoms höst som ett extra pensionstillskott. Det faktum att de flesta av dessa inte har sina papper i ordning och att pengarna därför pumpas rakt in i klubbledningarnas plånböcker talas det tyst om.

Kritikerna invänder att det ju finns många som är värda ett extra ekonomiskt tillskott. Om man överger idén om att försöka uppnå samhällsnytta i framtiden utan istället bara delar ut något slags belöning, på vilken grund är då en pensionerad kändisidrottare mer berättigad att få del av skattepengarna än en lågavlönad undersköterska? Rimligvis fungerar inte retroaktiva stimulanspaket med mindre än att man förfogar över en tidsmaskin.

Se även: SR – musikaliska örhängen kan få förlängt skydd, HAX, Christian Engström
Fotnot: inlägget handlar naturligtvis om närstående rättigheter och inte den egentliga upphovsrätten – det blev bara litet för komplicerat att ta med i rubriken.

Dagens citat

februari 14, 2010

Dagens citat står Henrik Pontén för, som i en kommentar på sin blogg skriver:

”En alltför långtgående upphovsrätt är av ondo,
det hämmar nyskapandet.”

Jämför gärna med vad jag skrev i ett tidigare inlägg:

För att få litet perspektiv på tidsrymderna tycker jag att Selma Lagerlöf är ett bra exempel att lyfta fram. Hon föddes 1858. Det är samma år som den revolutionerande Bessemermetoder för stålframställning togs ibruk här och det var också under samma årtionde som man började bygga järnvägen i Sverige. Selma Lagerlöf dog några dagar efter att finska vinterkriget tog slut 1940. Inte förrän år 2011 går upphovsrätten till hennes verk ut och det i en tid när vi har ny teknik, större välstånd och ett helt annat samhälle.

Är det rimligt att vi har en upphovsrätt som sträcker över sig så långa tidsspann?
Den unge musiker som imorgon dag skriver en låt åtnjuter ett skydd som inte går ut förrän år 2140 (förutsatt att denne är 20 år gammal och lever i ytterligare 60 år).

Det vore intressant att höra Ponténs definition av ”en alltför långtgående upphovsrätt”.

Jag ser att bloggen Blågrön Röra länkar till samma vetenskaplig studie som jag före jul hittade via Techdirt, och tipsade om i kommentarer här och där.

Ekonomen Rufus Pollock har studerat den optimala skyddstiden för upphovsrätten i en artikel (pdf) publicerad i Review of Economic Research on Copyright Issues. Målet var att maximera samhällsnyttan (”welfare”). Jag har inte hunnit gå igenom den i detalj än, men det verkar vara en mycket intressant studie. Stämmer hans modeller menar han att man kan vara helt övertygad om att den optimala skyddstiden < 50 år. Med vad han bedömer vara sannolika ingångsparametrar hamnar den optimala skyddstiden på 15 år.

Wikipedias beskrivning av externaliteter är riktigt bra så jag tar mig friheten att citera den i dess helhet. Följande definition ges:

En extern effekt (eller externalitet) föreligger om en ekonomisk transaktion påverkar nyttan för tredje part. Externaliteter kan vara både positiva och negativa.

Ett exempel på en negativ extern effekt är luftföroreningar; en fabriksägare kan sakna incitament att begränsa luftförorenande utsläpp eftersom skadorna huvudsakligen drabbar någon annan. En positiv externalitet kan uppstå i samband med teknologisk utveckling, om alla kan dra nytta av landvinningen.

En externalitet leder till ett marknadsmisslyckande, vilket innebär att en fri marknad inte uppnår en samhällsekonomiskt optimal resursanvändning. Genom att införa skatter, avgifter, regleringar eller subventioner som motsvarar värdet av de externa effekterna kan marknadsaktörer fås att ta hänsyn till dem. De externa effekterna sägs då bli internaliserade. I praktiken kan det vara förenat med stora svårigheter att identifiera och kvantifiera de externa effekterna.

Det var Lawrence Lessig som under sin föreläsning i Riksdagen – ett arrangemang som ordnades av Kungliga Biblioteket, Karl Sigfrid och miljöpartiet – gjorde mig uppmärksam på detta perspektiv (videoinspelning av föreläsningen). Jag hade förstås redan sett Lessigs berömda TED talk och stora delar av föreläsningen känns igen just därifrån, men detta om externaliteter var nytt för mig och jag tyckte att Lessigs jämförelse mellan en fabriks negativa externa effekter (i form av miljöskadliga utsläpp) och människors kreativa skapandes positiva externa effekter (en mer levande kultur och utveckling av teknik och välstånd) var tankeväckande. Lessig tar även kortfattad upp saken i sin bok Remix (pdf).

Om vissa villkor är uppfyllda kan det alltså vara lämpligt att införa lagar och regler som gör att de som ger upphov till positiva eller negativa externaliteter ges incitament att handla på ett mer samhällsnyttigt sätt. Man talar då om att externaliteterna internaliseras och precis som wikipedia-artikeln beskriver finns det flera olika verktyg för att uppnå detta, som kan vara mer eller mindre trubbiga. Precis som miljöskatter eller utsläppsrätter syftar till att internalisera negativa externaliteter syftar alltså immaterialrätten till att internalisera vissa av de positiva externaliteter som skapande människor ger upphov till.

Om man vill skapa incitament för människor till att handla på ett visst sätt krävs att det finns någon grad av förutsebarhet – ”om jag handlar på sättet A är det troligt att följden blir B” (detta tankesätt verkar för övrigt gå igen i vår syn på uppsåt till brott och indelningen av skador i direkta och indirekta). För att ta ett aktuellt exempel kan man nämna att det visat sig att överraskande få alls känner till alliansens jobbskatteavdrag. Oavsett vad man anser om regeringens politik är det ett problem eftersom åtgärderna blir verkningslösa om inte människor inser eller förutser förändrade nyttor av olika typer av handlande.

Nå, för att komma till poängen så tänkte jag titta litet på de förlängningar som gjorts av upphovsrättens skyddstid under modern tid. Det märkliga är att skyddet inte bara förlängts för nya verk, utan även för redan skapade verk. Detta är naturligtvis helt barockt eftersom det inte retroaktivt går att öka de incitament till skapande som fanns historiskt – Shakespeare skulle inte skriva fler verk om vi så utökade skyddstiden till 500 år. Man skulle kunna jämföra det med att dela ut kulturstöd och stipendier till döda konstnärers släktingar endast för att de var släktingar. Vad skulle en sådan förlängning svara mot om vi istället jämför med fallet med negativa externa effekter? Ett exempel skulle kunna vara om staten plötsligt gick in och sade att en fabriksägare var tvungen att hosta upp de 50 miljoner i retroaktiva miljöskatter som man just beslutat om. Skulle inte sådana retroaktiva skatter/avgifter strida mot en rad rättsprinciper? Hur kommer det sig att motsvarande kan genomföras på det immaterialrättsliga området?

Förresten är det uppseendeväckande att regeringens egen utredare för upphovsrättslagen i praktiken gett uttryck för åsikten att sådana retroaktiva ändringar måste till. Det är samma person som på cybernormers seminarium om TPB-domen sade att ”Upphovsrätten är sprungen ur pragmatiska överväganden. Det finns inte så mycket naturrätt kvar”. Det senare är i och för sig ett nyktert konstaterande, men det ter sig väldigt svårt att förena med hans andra ställningstaganden. På vilket vis är det pragmatiskt att möjliggöra rent-seeking för gamla verk och förskjuta en större del av människors kulturbudget från att stimulera skapandet av nya verk till att gå till mellanhänder för gamla verk utan att några incitament skapas? För att inte tala om allmänhetens tillgång till kulturarvet. Litet mer tycker jag att man borde kunna vänta sig av en professor i civilrätt.

För övrigt har det varit en livlig debatt om patent i en kommentarstråd hos HAX. Vissa har där menat att det finns en självklar rättighet att åtnjuta frukterna av ens arbete (vilket brukar betyda att man ska ges rätten att hindra andra från att åtnjuta frukterna), medan jag hävdat att om man ser frågan i ljuset av externalitetsperspektivet ovan är det tydligt att den delmängd av positiva externaliteter som vi finner lämpligt att internalisera alltid kommer att vara förhållandevis godtyckligt definierad och att det är svårt att se det som en rättighet. Snarare bör det ses som en nyttomaximerande reglering – i synnerhet vad gäller positiva externaliteter (eftersom de inte kränker någons negativt definierade frihet).

Det viktiga att inse är att vi har positiva externaliteter överallt omkring oss. Om din granne gör vackra blomsterarrangemang i sin trädgård som du kan se från ditt fönster och som kanske till och med gör att husen i närheten värderas högre då är det positiva externa effekter. Om en journalist gör ett avslöjande av missförhållanden på ett företag och du tar del av detta faktum och finner det intressant, då är det en positiv extern effekt. Om många går och vaccinerar sig mot svininfluensan minskar sjukvårdskostnader och din risk att insjukna, vilket är positiva externa effekter. Om en forskare gör en viktig vetenskaplig upptäckt (ej uppfinning) ger det positiva externa effekter. Listan kan göras hur lång som helst. På senare tid har det ju dessutom varit väldigt mycket diskussion om huruvida de som aggregerar nyheter har en skyldighet att ersätta tidningarna på något sätt. Istället för att se de vanliga upphovsrättsundantagen (bibliotekens rätt att låna ut böcker, citaträtten, offentliga handlingar, i USA ”fair use” etc.) som undantag till en huvudregel så är det nog rimligare att se hela det immaterialrättsliga skyddet som ett undantag från huvudregeln, dvs. att positiva externaliteter oftast inte internaliseras.

Slutligen några aktuella lästips:

Ordning och Anarki –  reflektioner kring Against Intellectual Property av Kinsella
Karl Sigfrid – om herrelösa verk som svar på Stims avfärdande av moderaternas upphovsrättsutspel
Sagor från livbåten – om de senaste dagarnas diskussion om de sociala mediernas roll i politiken
Nicklas Lundblad
– om metainformation