Jag har precis läst den nysläppta boken Case for Copyright Reform av Christian Engström och Rick Falkvinge och tänkte dela med mig av några reflektioner.

Det är intressant att ledande figurer i piratpartiet ställer sig bakom en kommersiell skyddstid på 20 år. Vi har ju redan sett detta från gröna gruppen men att det görs även när det inte föreligger något kompromissbehov kom som en överraskning för mig. Speciellt som Rick, om jag minns rätt – åtminstone tidigare, egentligen inte velat ha något kommersiellt skydd alls. Jag undrar om piratpartiet kommer att följa efter. En kommersiell skyddstid på 20 år med krav på registrering efter 5 år skulle säkert göra piratpartiets politik mer lättsmält för många.

När det gäller moral rights tycker jag återigen att pirater gör misstaget att anta att detta endast handlar om rätten till erkännande. Om det är det som avses vore det bra att vara tydlig med det. Den fria samplingsrätt som PP står för riskerar nämligen att komma i konflikt med bland annat respekträtten.

Jag tycker också att det finns en otydlighet i diskussionen om privat kommunikation. Att annonsera ut att en fil är tillgänglig för nedladdning till allmänheten är inte privat kommunikation såvida man inte definierar privat kommunikation som överföring mellan privatpersoner.

Författarna överväger ett DRM-förbud och skriver ”There is no point in having our parliaments introduce a balanced and reasonable copyright legislation, if at the same time we allow the big multinational corporations to write their own laws, and enforce them through technical means”. Det där sättet att argumentera på riskerar att komma tillbaka och bita en i baken tror jag. Det behöver inte vara fel att överväga ett förbud (även om jag personligen är mycket tveksam till det) utan jag reagerade mer på resonemanget som till sin form liknar anti-piraters. På samma sätt tycker jag att författarna eventuellt öppnar upp för motangrepp i samband med att de förklarar varför endast kommersiell användning ska åtnjuta skydd:

”The reason is very simple. The principle of ‘follow the money’ is enough to enable the authorities to keep track of commercial activities. If an entrepreneur wants to make money the very first thing he has to do is to tell as many people as possible what he has to offer. But if he is offering something illegal, the police will get to hear about  it before he has had  the  time  to attract any  larger circle of customers.”

En av de delar som jag tyckte var allra bäst handlade om avstängning från internet – en kort och bra sammanfattning. Jag fann dock jämförelsen mellan den arabiska våren och Pirate Bay litet magstark.

Angående skadestånd skriver författarna att ”Under current European laws, damages are (at least in principle) limited to actual losses that the party that wins can show that he has actually suffered. They have to be proportional”. I den svenska lagstiftningen verkar skälig ersättning räknas som skadestånd och som det mycket tydligt beskrivs i bland annat TPB-domen behöver skälig ersättning inte ha någonting med den faktiska skadan att göra. Så är det redan idag.

En annan del som jag fann överraskande var den om långfilm: ”But even if it would be true that movies can’t be made the same way with the Internet and our civil liberties both in existence, then maybe it’s just the natural progression of culture”. Det anknyter litet till något som Rasmus Fleischer och Oscar Swartz varit inne på tidigare (kul förresten när man får chans att gräva upp litet gamla inlägg från de nedre bloggsedimentlagren). Denna nya linje framstår för mig som mer intellektuellt hederlig.

Något som betonas i boken är att det inte är piratpartiet som skapar den utveckling som vissa inom kultursektorn räds, utan att politiken istället handlar om att hindra att grundläggande samhällsvärden och rättsprinciper skadas i försök att stoppa en utveckling som kommer att inträffa i vilket fall som helst. Det är mitt intryck att pirater ofta brukade lyfta fram detta argument tidigare, men på senare tid gjort det alltmer sällan.

Annonser