Christopher Kullenberg kommenterar på sin blogg ett svar från Per Strömbäck på lobbyorganisationen Netopia på Kullenbergs debattartikel. Strömbäck skriver i sitt svar:

”Att upphovsrätten är en förutsättning för yttrandefrihet borde vara självklart för en akademiker, utan det sambandet kan Kullenbergs forskning publiceras av någon annan i eget namn eller spridas i förvrängd form.”

Detta är en halmgubbe som man ofta ser i debatten, men även om det skulle finnas ett parti som ville luckra upp den ideella upphovsrätten på denna punkt, skulle det ligga något i dessa farhågor? Man skulle kunna se på frågan ur ett litet större perspektiv, nämligen hur vi i samhället hanterar lögner. Trots att vi inte har någon allmän lag mot lögner klarar vi människor ändå att kommunicera med varandra.

Visst förekommer lögner, men våra sociala normerna gör att lögner straffar sig i längden. I synnerhet gäller det de människor som är mer beroende av sitt anseende än andra, exempelvis akademiker. Det finns heller inte någon anledning att tro att fler lögner skulle uppdagas om rättsväsendet blandades in. Att nätet sänkt tröskeln till att göra sin röst hörd leder också till att den som ljuger löper större risk att exponeras och att anseendet kan få sig en än värre törn än tidigare. I vissa fall är lögner olagliga, t ex. om det handlar om marknadsföring, vittnesmål, ärekränkning, att falskeligen utge sig för att vara en myndighetsperson etc. Men de flesta lögner mellan människor omfattas inte av lagen.

Om man drar Strömbäcks beskrivning till sin spets skulle yttrandefrihet inte vara möjlig med mindre än att det görs olagligt att ljuga (eftersom yttranden skulle mista sin betydelse om vi inte kunde lita på vad som sägs). Jag tror att få människor skulle hålla med om det, och ett sådant resonemang bygger på den felaktiga premissen att spridande av lögner inte är behäftat med sociala kostnader. Lagstiftning behövs normalt sett bara när de sociala normerna inte räcker till för att hindra skadligt beteende, eller som Niklas Lundblad skarpsinnigt påpekar i ett i övrigt mycket intressant inlägg, när de sociala normerna annars skulle leda till oproportionerligt hårda reaktioner som på det stora hela är socialt ogynnsamma.

Från det ena till det andra. Jag skulle avslutningsvis vilja tipsa om Oscar Swartz tänkvärda newsmill-inlägg om Assange-affären. Dessutom passar jag också på att slänga ut frågan hur det kommer sig att piratpartister kan diskutera upphovsrättsfrågor i all evinnerlighet (en positiv egenskap, nota bene), men att all debatt om läkemedelspatent verkar ebba ut illa kvickt (se bland annat diskussionerna på Niklas Lindgrens blogg). Tyvärr är mitt intryck att piratpartister skyggar litet för den här frågan. Själv är jag inte den som är bäst skickad att ta diskussionen, men jag tycker att det vore intressant att ta del av en debatt mellan kunniga företrädare för pro-patent- respektive läkemedelspatentmotståndarlägret. Personligen är jag litet orolig för att piratpartiets kategoriska patentmotstånd försvagar till exempel kritiken mot mjukvarupatent (som ju trots allt alla vettiga människor delar om de bara är informerade om problembilden).

Monica Horten skriver på sin blogg IpTegrity att Acta-förhandlingarna nu officiellt är uppe på EU-agendan och att det blir den franska kommissionärskandidaten Michel Barnier som ihop med kommissionären för handelsfrågor Karel de Grucht kommer att sköta Acta-förhandlingarna med USA. Enligt Horten sade Barnier under EU-parlamentets  utfrågning (video) att informationsfrihet måste balanseras mot friheten att skapa och med artisters rättighet att tjäna pengar. Om hon tolkat honom rätt är det så att han menar att detta kan utmynna i informationskampanjer men också lagändringar. Flera länders makthavare har deklarerat att Acta-bestämmelserna ska kunna rymmas inom existerande lagstiftning. Möjligtvis kan man alltså tolka Michel Barnier som att så kanske inte är fallet. Se även Hortens lilla översikt över kommissionärer med ansvar över frågor som är relaterade till internet eller upphovsrätt.

Jag skulle förresten vilja passa på att återge en bit ur ett bra inlägg på Michael Geists blogg från i november om vilka öppenhetskrav man kan ställa på Acta. I inlägget Why The Lack of ACTA Transparency Is Not Standard jämförs ACTA-förhandlingarna med hur andra likartade internationella avtal förhandlats fram:

”The two WIPO Internet Treaties (WCT and WPPT) were negotiated in a completely open meeting at the Geneva Convention Center. The public was allowed to attend without accreditation. The draft texts for the WCT and the WPPT were public, and the U.S. government requested comments on the draft texts, which were available, among other places, from the U.S. Copyright Office.

Two other documents offer similar reviews of the transparency of negotiation documents and opportunities for public participation.  The inescapable conclusion is that the ACTA approach is hardly standard.  Rather, it represents a major shift toward greater secrecy in the negotiation of international treaties on intellectual property in an obvious attempt to avoid public participation and scrutiny.”

Även i USA börjar hemlighetsmakeriet ifrågasättas. Se till exempel senator Ron Wydens elva frågor (pdf) till senaten om Acta.

Om jag förstått saken rätt kommer förresten Michel Barnier också vara den som leder arbetet med att få till stånd ett gemensamt EU-patent. Redan förra våren skrev vår handelsminister att ”ett gemensamt EU-patent är min prioritet för i höst”. En sådan utveckling behöver inte i sig vara negativ, men det innebär stora risker för att de som tidigare har haft för avsikt att smyga in legalisering av mjukvarupatent åter ser sin chans.