Situationen i Norge ger en tydlig bild av riskerna för ändamålsglidning som datalagringsdirektivet skapar. Norska motsvarigheten till SÄPO vill utöka Norges trafikdatalagring till att täcka ”ytringer som (…) blir publisert på nettsteder i form av kommentarer eller innlegg på debattsider”. Myndigheten vill även att tjänsteleverantörer som använder NAT lagrar addresser till webbsidor som användarna besöker. Aftenposten skriver om detta i artikeln PST vil legge nettdebatter under Datalagringsdirektivet. Såvitt jag kan se har man i Norge valt att göra det möjligt för tillsynsmyndigheten att utöka kretsen av aktörer som är lagringsskyldiga. Att man överlåter beslut som inskränker grundläggande mänskliga rättigheter till en myndighet på detta sätt finner jag högst anmärkningsvärt. Redan att Sveriges riksdag gett regeringen rätt att på egen hand – utan omröstning i riksdagen – bestämma vad som ska lagras i förordning tyckte jag var överraskande. Norge verkar ha gått ett steg längre.

Sedan man kanske ska tillägga att svenska brottsbekämpande myndigheter inte är så mycket bättre. Här ville de nämligen att geografisk position för den som talar i telefon skulle lagras varje minut under pågående samtal för att det skulle bli möjligt att i större detalj kartlägga rörelser (detta finns återgivet i propositionen). Och vi har ju vår egen ändamålsglidning i och med att regeringen nu ämnar ändra utlämning av trafikdata från att gälla allvarliga brott till enkla bötesbrott. Bland annat med argumentet att det inte är rimligt att den svenska implementationen av Ipred ger privata aktörer större befogenheter än polisen (se sida 102 i propositionen).

Angående datalagringen i Sverige har jag fått svaret från PTS gällande föreskrifter om vad som ska lagras att:

”När det gäller föreskrifterna finns för närvarande inga planer på att inleda ett föreskriftsarbete. I avsaknad av föreskrifter kommer PTS därför att vid oklarheter få ta ställning till de närmare detaljerna kring vilka uppgifter som ska lagras genom tillsynsbeslut i enskilda tillsynsärenden.”

Myndigheten ville heller inte svara på mina allmänt hållna frågor med följande motivering:

PTS kan dock inte lämna förhandsbesked hur lagen ska tolkas i olika situationer. Dina frågor är relevanta och det är mycket möjligt att dessa kommer att bli föremål för prövning inom ramen för PTS tillsyn men för närvarande kan jag därför tyvärr inte lämna några mer uttömmande och detaljerade svar.

PTS planerar att publicera en vägledning under maj, men några tekniska specifikationer inom ramen för en föreskrift för vad som ska lagras verkar alltså inte vara att vänta detta år.

På tal om Norge så slog förresten Norges Høyesterett i en ganska färsk dom fast att citaträtten inkluderar filmklipp. Eftersom norsk och svensk upphovsrättslagstiftning är mycket lika borde detsamma gälla även här. Jag trodde inte att citaträtten sträckte sig till film, så det kom som en positiv överraskning för mig.

Redan den 21:e mars beslutade riksdagen att införa trafikdatalatring. Märkligt nog har det varit väldigt tyst om att riksdagen inom bara några veckors tid kommer att debattera och rösta om huruvida tröskeln för utlämning av data ska sänkas radikalt (hela lagförslaget finns här). För den som vill framföra invändningar är det alltså hög tid att kontakta förtroendevalda nu. I nuläget krävs att fängelse är föreskrivet för det misstänkta brottet och att det bedöms ge annan påföljd än böter. Regeringen vill nu ändra detta så att data ska kunna lämnas ut även då det misstänkta brottet inte är allvarligare än att det bedöms ge böter. Detta är tänkt att ske genom en ändring av lagen om elektronisk kommunikation 6 kap. 22 §. Det finns även en socialdemokratiskt motion om att förbjuda anonyma mobilnummer som kommer att behandlas samtidigt.

Det är värt att notera att datalagringsdirektivet inte alls reglerar utlämning av uppgifter. Egentligen behöver Sverige inte lämna ut några som helst uppgifter som lagras i enlighet med direktivet. Det här är alltså någonting som Sveriges riksdag helt självständigt fattar beslut om. Se gärna miljöpartiets förslag och läs mer om polismetodutredningen på Mark Klambergs blogg. Se även mina andra blogginlägg om datalagringsdirektivet.

Från det ena till det andra. Det har skrivits en hel del (Ekot, P3 Nyheter, IDG, SvD) om EU-domstolens avgörande om förhållandet mellan datalagringsdirektivet och Ipred. Det uttrycks på flera ställen att det inte finns någon konflikt mellan dessa och därav kan man lätt få intrycket att trafikdata som lagrats i enlighet med direktivet kan lämnas ut enligt ”Ipred-lagen”, men så är inte fallet. Domstolens dom utgår såvitt jag kan se från antagandet att uppgifterna i fråga inte lagrats med stöd av datalagringsdirektivet och att lagring skett på ett sätt som är förenlig med Artikel 15.1 i direktivet om behandling av personuppgifter och integritetsskydd (detta är upp till högsta domstolen att pröva). Annars hade utlämning endast fått ske till behöriga myndigheter och inte privata aktörer.

Jag har litet svårt att förstå hur man ska tolka domstolens uttalande om att den svenska lagstiftningen i princip kan ”säkerställa en rimlig avvägning i en sådan situation mellan upphovsrättsinnehavarnas skydd för sina immateriella rättigheter och en internetabonnents eller internetanvändares skydd för sina personuppgifter”. Generaladvokatens förslag till avgörande från november uttalade att uppgifter inte får lämnas ut i syfte för vilket de inte i lagstiftningen uttryckligen lagrats. Såvitt jag kan se berör själva domen bara avvägningen mellan olika intressen och motsäger inte generaladvokaten i detta hänseende. Daniel Westman verkar göra en liknande tolkning (Svd tolkar honom dock annorlunda vilket är litet förvirrande). Om det stämmer verkar ju rubrikerna om ”grönt ljus för Ipred” vara ganska vilseledande.

Uppdatering: se även EDRI.org om målet i EU-domstolen.

Juristens Funderingar har skrivit ett intressant inlägg om Stockholms tingsrätts beslut att förbjuda internetleverantören Portlane att leverera bandbredd till trackern OpenBitTorrent. Jag kommer att i allt väsentligt täcka samma ämne i det här blogginlägget, fast med målet att genom väl valda citat göra det litet lättare för läsaren att själv göra en bedömning av tingsrättens behandling. Här är en del av filmbolagens framställan så som den återges av tingsrätten i protokollet:

Portlane medverkar sedan i vart fall slutet av augusti 2009 till exemplarframställning och tillgängliggörande av Filmverken genom att tillhandahålla Internetaccess till Trackern. Portlane är medvetet om att Trackern används för illegal verksamhet i form av fildelning. Portlane har underlåtit att vidta verkningsfulla åtgärder för att förhindra intrång i upphovsrätten till Filmverken.

Med andra ord anklagar filmbolagen Portlane för medhjälp till brott och menar att det åtminstone föreligger ett likgiltighetsuppsåt, dvs. att Portlane är medvetna om att de medverkar till brott men ändå inte upphör med sin medverkan. De menar klart och tydligt att Portlane gör sig skyldig till en handling som kan föranleda straffansvar.

Artikel 6 i Europakonventionen ger ett skydd mot s.k. självinkriminering, dvs. att den som anklagas för brott inte ska tvingas belasta sig själv. Detta tog naturligtvis lagstiftaren hänsyn till vid implementation av Ipred, vilket kommer till uttryck i paragraf 53 d i upphovsrättslagen. Med anledning av att Portlane åberopat denna skriver tingsrätten:

Portlane omfattas alltså i och för sig av rätten att åberopa undantaget, under förutsättning att de uppgifter som informationen avser är sådana att de skulle röja att ställföreträdare för Portlane har begått brott.
[…]
Även information som senare kan användas som bevis mot den anklagade omfattas av rätten att inte röja egen brottslighet.

Så långt är väl allt i sin ordning. Men läs nu följande slutsats som tingsrätten drar:

Det har inte framkommit att någon konkret anklagelse om brott som kan föranleda straffansvar har riktats mot Portlanes ställföreträdare. Det har inte heller framgått att de uppgifter som Filmbolagens yrkande omfattar skulle kunna röja ett sådant brott eller på annat sätt innebära något stöd för att ett sådant brott har begåtts.
[…]
Den eventuella möjligheten att Portlane vid en rättslig prövning kan komma att anses ha objektivt medverkat till upphovsrättsintrång medför inte att undantagsbestämmelsen med framgång kan åberopas.

Jämför gärna det sista stycket i detta citat med det i det föregående. Lägg också märke till att tingsrätten låtsas som om anklagelserna mot Portlane endast gällt objektiv medverkan (dvs. oavsett om uppsåt förelegat eller ej), när det är tydligt att filmbolagen, genom betona att Portlane underlåtit att vidta åtgärder, implicerar en uppsåtlig medverkan till brott. Trots att det alltså finns en konkret anklagelse om brott – att A uppsåtligen medverkar till ett brott som B begår – menar tingsrätten att A är skyldig att uppge B:s identitet eller betala en halv miljon kronor. Detta borde såvitt jag kan se bryta mot Europakonventionens artikel 6.

Se även: Falkvinge och Cybernormer.

Uppdatering – rådmannen som varit referent i det här avgörandet svarar i ett mejl på min fråga:

”Filmbolagen har, som Du själv konstaterar, uppfattningen att Portlane har medverkat till upphovsrättsintrång. Detta är grunden för den talan om vitesförbud som filmbolagen för mot Portlane. Den prövning som tingsrätten gjort i anslutning till artikel 6 i Europakonventionen tar sin utgångspunkt i den praxis som utvecklats kring nämnda bestämmelse. Påståenden inom ramen för en civilrättslig process att motparten har medverkat till brott är enligt tingsrättens i beslutet redovisade bedömning inte en sådan konkret anklagelse om brott som avses i Europadomstolens praxis.”

Uppdatering 2: Juristens Funderingar följer upp med kommenterar till rådmannens svar.

Uppdatering 3 (8:e juni): På min följdfråga till rådmannen – om inte filmbolagen anser att Portlane medverkar till intrången just på grund av att de inte vidtagit åtgärder för att förhindra intrånget och hur är det möjligt att tolka det som annat än en anklagelse om subjektiv medverkan – fick jag svaret:

”Ja, visst är det ett påstående om att Portlane har varit medvetet om intrång. Men det är ändå inte en sådan anklagelse om brott som Innebär en konkret risk för straffansvar, enligt den bedömning vi har gjort.”

Beatrice Ask om Ipred

maj 11, 2010

Med anledning av Mikael Nilssons uppmärksammande av Socialdemokraternas hyckleri om Ipred tänkte jag att jag skulle fräscha upp minnet litet rörande hur diskussionen gick när lagen klubbades och råkade då stöta på ett intressant citat av justitieminister Beatrice Ask från riksdagsdebatten när det hela begav sig. Som bakgrund måste nämnas att ett krav för att abonnentuppgifter ska kunna lämnas ut enligt den svenska Ipred-implementationen är att det på sannolika skäl misstänkta intrånget ska ha skett i kommersiell skala. Så vad är då ”kommersiell skala”? Så här förklarar Ask begreppet (källa):

Det innebär att uppgifterna normalt kommer att lämnas ut när IP-adressen använts för att tillgängliggöra material via Internet […]
Om intrånget kan klassas som kommersiellt eller inte saknar däremot betydelse.

Eller med andra ord: all fildelning omfattas – från stort till smått – och kommersiell skala har ingenting med om det är kommersiellt eller ej att göra.

Så vad är värst – uppriktiga medgivanden om vilseledande (Ask), eller vilseledande påståenden om uppriktighet (Sahlin)?

(Oavsett vad man tycker om Ipred så kan jag inte förstå att den vars integritet riskerar att kränkas helt ska sakna representation. Ett ombud vore ett minimum kan jag tycka.)

Uppdatering: Johan Linander beskriver socialdemokraternas hållning i Ipred-frågan i sitt inlägg Än slank dom hit, än slank dom dit…