Här kommer en guide inför EU-parlamentsvalet. Texten är litet lång, men jag tror att den är väl värd en genomläsning – även för dig som inte tänkt rösta på (pp). Jag skriver det som en tänkt dialog för att få litet struktur på det hela.

”Är inte allt fokus på datalagringen egentligen överdrivet?”
Tänk dig att EU eller staten kräver att alla medborgare ska bära elektronisk fotboja som via GPS exakt registrerar vår minsta rörelse och vilka människor vi besöker. När människor nu är litet mer lättklädda i sommarvärmen kan du se fotbojan runt deras ben när du möter dem. Den insamlade informationen kan användas för att på en karta plotta ut varje människas rörelsemönster in i minsta detalj. För att minska administration och göra så att folk inte ska tänka så mycket på fotbojorna kommer man efter ett tag fram till att flytta fotbojan in i något vardagligt men oumbärligt verktyg som alla ändå bär på. Blicken faller snart på mobiltelefonen och så blir det.

Hade vi medborgare gett vårt medgivande till ett system med obligatoriska fotbojor om vi hade tagit steget via traditionella fysiska bojor först? Naturligtvis inte. Därför ska vi naturligtvis inte heller acceptera det än mer integritetskränkande intrång i den privata sfären som dagens datalagring innebär. Att övervakningen inte skaver mot benet utan istället är integrerad i våra oumbärliga och omtyckta telefoner gör bara saken värre då intrånget osynliggörs men ändå finns kvar.

”Det är ingen fara – innehållet i samtal lagras inte
Låt säga att en okänd person av någon anledning anlitar en privatspanare för att övervaka dig och kartlägga ditt liv. Privatspanaren skuggar dig och studerar dina förehavanden in i minsta detalj. Vid avslutat arbete sammanställer han en detaljerad rapport. Den kommer naturligtvis inte innehålla varje detalj och enskilt ord du uttalat utan vara en sammanställning över hur du har rört dig och vilka du har träffat och när. Detta nedkok av den detaljerade privatspaningen är precis det som kallas metadata/trafikdata. Metadata är inte oväsentliga detaljer utan utgör kärnan av den insamlade integritetskänsliga informationen!

Det kan inte vara okej att detta system skalas upp och riktas mot varenda människa i ett land, helt utan brottsmisstanke. Om tvångsmedel används utan brottsmisstanke bryter vi igenom en farlig principiell barriär.

”Övervakningen sker med automatik – min privata korrespondens läses inte av människor, så det är ingen fara
Idag när vi matar in några ord i en sökmotor gör sökmotorn ingen djupare analys av sökordens innebörd utan letar efter förekomster, dvs. datorprogrammen har ingen djupförståelse av språk utan opererar på ytnivå. Men utvecklingen går fort. Det är inte orimligt att anta att vi om ett antal år har datorprogram som – även om ”textförståelse” kanske är ett väl starkt ord – ändå klarar att lägga ihop ett och ett och dra slutsatser utifrån vad vi säger och skriver.

Vad händer med vår attityd till automatisk behandling av känslig korrespondens när datorer plötsligt börjar att (i viss mån) ”förstå” och fatta beslut utifrån vad vi säger? Skulle du vilja att ett sådant datorprogram läser din dagbok eller privata mejl?

Vi behöver politiska representanter som förstår vikten av och fokuserar på personlig integritet och dataskydd. De data som stater och företag samlar in idag kan bli än mer integritetskänsliga i framtiden. Dagens datalagringsdirektiv är ytterst integritetskränkande och inskränker mänskliga rättigheter. Vad värre är finns det en inneboende expansiv logik i tanken bakom lagringen – idén om att hela befolkningen måste övervakas istället för bara brottsmisstänkta. Det finns alltid något mer som går att lagra och det finns en stor risk för att lagringskrav utökas till att omfatta inte bara internetleverantörer utan även vanliga internettjänster.

”Jag är inte rädd massövervakningen – den drabbar inte mig”
Här måste man skilja på personlig rädsla och en analys av vad som är vettigt i ett demokratiskt samhälle. Jag är inte heller personligen ”rädd” för massövervakningen (även om den är obehaglig), men det hindrar inte att jag är mycket starkt kritisk mot den. Den förskjuter maktförhållandena i samhället, ändrar förhållandet mellan medborgare och stat, samt är ett hot mot yttrandefrihet och flera andra viktiga friheter. Samtidigt öppnar övervakningen upp för att tvångsmedel används utan brottsmisstanke. Det finns en lång rad problem som inte har någonting att göra med om man personligen är rädd eller ej.

Massövervakningsproblematiken har en del gemensamt med kärnvapen som används i avskräckande syfte. Om något går fel (information läcks/utnyttjas eller samhällsutvecklingen går i en oväntad och dålig riktning) är riskerna ofantliga, och även om det inte händer föregår man med dåligt föredöme när det gäller nedrustning i länder med mer problematiska regimer. Hur ska västerländska demokratier med trovärdighet kunna kritisera diktaturer om vi använder samma verktyg som de?

”De borgerliga partierna är liberala – jag röstar på ett av dem”
Det där resonemanget bygger på en föråldrad världsbild. De borgerliga partierna företräder en liberal ekonomisk politik men i frågor som rör personlig frihet, demokratins välmående och internet är de svenska partier som ligger litet åt vänster numera ofta betydligt bättre företrädare. Frihetsfrågorna är helt enkelt utspridda över den politiska skalan. Rösta inte på ett parti av gammal vana – undersök alternativen och var pragmatisk.

Även om vissa av de borgerliga partiernas representanter i EU har röstat mot datalagringsdirektivet är (s), (c), (fp), (kd) och (m) för datalagring. I EU-valdebatten har man kunnat höra mycket missvisande budskap om motsatsen, men det råder ingen tvekan om att alla dessa partier åtminstone på partinivå stödjer systemet med digital fotboja via våra mobiltelefoner. Partierna ifråga vill ofta låtsas som om massövervakningen endast har med dem som är misstänkta för grova brott att göra. Det är ett falskt argument. Antingen massövervakar man hela befolkningen eller så gör man det inte. Man kan inte äta kakan och ha den kvar. Dessutom vill flera av de borgerliga partierna på nationell nivå att dessa ytterst integritetskänsliga uppgifter ska få hämtas ut även vid misstanke om enkla brott. Det saknas intellektuell hederlighet i debatten.

De borgerliga partierna präglas också av ett stort mått av naivitet när det gäller hur lagar och regler införs smygvägen genom internationella avtal inom ramen för en odemokratisk process. Jag har sett många mena att sekretess är normalt vid internationella avtalsförhandlingar. Det kanske stämmer för justering av tullnivåer och liknande, men i samband med Acta-förhandlingarna visade organisationen KEI Online att det finns många internationella normer som förhandlas fram under betydligt mycket större öppenhet. Bara för att parlamentet får ta ställning till det färdiga avtalet (då de ställs inför fullbordat faktum) är ju inte processen som lett fram till avtalets utformning demokratisk. Vissa borgerliga företrädares urskuldande skulle kunna liknas med att det är okej om vi slopar riksdagsdebatter och remissförfaranden om bara riksdagen får rösta ja eller nej till förslag. Det finns helt enkelt en bristande kritisk inställning och demokratisyn.

Naturligtvis skulle EU kunna tvinga fram öppna förhandlingar med demokratisk insyn om man bara ville. Det räcker med att parlamentet förklarar att man annars tänker rösta nej oavsett avtalsinnehåll. Svårare är det inte. Välj ett parti som står upp för ett demokratiskt arbetssätt.

”Min kandidat säger att han/hon inte tänker tillåta att handelsavtalet mellan EU & USA gör så att demokratiska beslut kan överprövas”

Vad handelsavtalet kan komma att innebära är att ett företag säger till en stat att ”Vi kan inte tvinga er att ändra det demokratiskt fattade beslutet som vi ekonomiskt förlorar på, men ändrar ni inte beslutet kommer vi att kräva ett skadestånd på X miljoner/miljarder kronor”. En del partier försöker låtsas som att det inte finns något tvång eftersom landet kan stå fast vid sina ändrade regler om det bara betalar skadeståndet, vilket är riktigt. Men ekonomiska sanktioner eller hot därom kommer naturligtvis att leda till att demokratiska beslut överprövas (eller att folkvalda drar sig för att fatta dem till att börja med). Att låtsas som motsatsen, så som vissa gör, är direkt vilseledande mot väljarna.

Motståndet mot s.k. ISDS-klausuler, som ger företag denna rätt att stämma stater, är inte en vänsterfråga. Det råkar bara vara så att de partier som är för ett starkt miljöskydd eller vill bli av med vinster i välfärden tydligare ser de demokratiproblem som egentligen är helt allmängiltiga. Även hos Cato Institute, som har en lång historia av att försvara frihandel och liberalism, finns  representerat ett motstånd mot denna typ av system, och det finns jurister med lång erfarenhet av de här frågorna som kritiserar systemet. Läs mer på ttippen.se (missa inte de många äldre inläggen där som är väldigt upplysande)

Om du är liberal, betänk att ISDS innebär att vi skattebetalare får betala internationella investerares riskpremier, att vi inskränker det nationella självbestämmandet, gör avkall på principen om likhet inför lagen, samt på sikt skadar stödet för frihandel eftersom ISDS riskerar att ge upphov till en mycket frihandelsskeptisk opinion.

Ska man nödvändigtvis rösta på ett borgerligt parti är nog centerpartiet minst dåligt, men välj hellre piratpartiet. Hanna Wagenius (c) stödjer tyvärr ISDS, vilket kan vara bra att känna till för den som tänkt personrösta på henne (hon står annars för en bra upphovsrättspolitik).

”Jag stödjer piratpartiets engagemang för integritet- och internetfrågor, men kan omöjligen stödja fri fildelning”
Vi fick inte fri fildelning förra mandatperioden och kommer realistiskt sett inte att få det den nu heller. Men det finns gott om försök till utökningar skyddet och attacker mot ett fritt och öppet internet. Vad piratpartiet kan göra är att driva upphovsrättslagstiftningen i rätt riktning eller åtminstone förhindra försämringar. Idag kan upphovsrättsskyddet gälla i upp till 130 år. Även om du stödjer ett ekonomiskt skydd för upphovsmän måste du väl hålla med om att dagens skydd är orimligt. Ett exempel på absurditeten: Selma Lagerlöf föddes när järnvägen började läggas i Sverige och hennes böcker blev fria först för några år sedan. Hur ser samhället ut när dagens unga kreatörers skydd löper ut? Finns vår civilisation kvar i samma form? Har vi kolonier på mars? Det är orimligt långa tidsperspektiv vi pratar om.

Syftet med upphovsrätten måste vara att allmänheten ska få tillgång till ett rikt utbud av verk. Dagens upphovsrätt ger sämre tillgång till verk. Var pragmatisk och låt inte ett motstånd mot fri fildelning skymma andra viktigare frågor. Piratpartiet kommer inte att fullt ut nå sina mål, så rörelseriktningen är viktigast.

Tycker du förresten att det är rimligt att behöva betala en hundralapp extra när du köper en hårddisk eller mobiltelefon bara för att du ska ha rätten att överföra musik från dina egna CD-skivor till den? Piratpartiet jobbar bland annat för att avskaffa detta.

Ska synskadade och människor med läshandikapp ha bra tillgång till litteratur? Stöd ett parti som jobbar för det. Det finns en uppsjö frågor likt dessa.

”Jag kan lika gärna rösta på miljöpartiet och vänsterpartiet
Även om dessa partier delar en hel del åsikter med piratpartiet kommer de inte att helhjärtat satsa på just de här viktiga frågorna. Den person som kommer in i EU-parlamentet har begränsat med tid och viktigare än vad man tycker om olika saker är vad man gör och lägger ner sin tid på. Det är viktigt att ha en påläst och engagerad kraft som försöker få andra med sig.

Ska man nödvändigtvis rösta på miljöpartiet skulle jag för övrigt starkt rekommendera ett personkryss för Max Andersson (nr 4 på listan). Han har ett mycket tydligare fokus på informationspolitik än de andra toppnamnen för miljöpartiet. Men som sagt, stöd för (pp) skickar en viktig signal och ger större fokus på och genomslag i dessa frågor. Dessutom får du miljöpolitiken på köpet.

”Jag har förhandsröstat men nu ångrat mig”
Inga problem. Det är bara gå att rösta på valdagen så är det den rösten som gäller.

– Rösta på Piratpartiet på söndag –

Jag har skickat ut några frågor till en lång rad kandidater i EU-parlamentsvalet, men så här långt har svaren nästan helt uteblivit. Det förvånar mig. Jag postar en kopia av mina frågor här ifall någon kandidat längre ner på listorna som inte fått dem skulle vilja visa framfötterna och svara (och för er läsare som uppslag till ämnen att ta upp med tilltänkta kandidater):

  1. Har du någon konkret handlingsplan för hur EU kan göras mer demokratiskt och det politiska arbetet mer transparent?
  2. Skall EU ges egen beskattningsrätt?
  3. Vad är din inställning till subsidiaritetsprincipen och hur kommer den att yttra sig rent praktiskt om du blir vald?
    I vilken utsträckning är du beredd att gå emot din egen linje i andra frågor i försvaret av denna princip?
  4. Vad är din inställning till att EU under sekretess förhandlar fram internationella avtal om harmonisering av regelverk och cementering av vissa existerande EU-regler?
  5. Ser du något demokratiskt problem med att en mindre grupp människor utan insyn men ofta med input från storföretagsintressen förhandlar fram avtal och sedan ställer EU-parlamentet inför fullbordat faktum (och om avtalen antas samma sak senare upprepas i förhållande till utvecklingsländer som tidigare medvetet utestängts från processen)? Hur tänker du förhålla dig till och jobba med detta?
  6. Om du är kritisk till sekretessen men positiv till avtalsinnehållet kommer du ändå vara beredd att av principiella skäl motsätta dig internationella avtal beredda utan insyn för att på så sätt tvinga fram större transparens och möjlighet för medborgerligt deltagande under hela processen?
  7. Hur ställer du dig till ISDS-klausuler (som ger företag rätt att kräva ersättning av stater utom ramen för den nationella lagstiftningen)?
  8. Om du inte tänker motsätta dig ISDS-klausuler i handelsavtal mellan EU och USA: kan du presentera några siffror på idag uteblivna investeringar mellan dessa regioner till följd av bristfälligt investeringsskydd som du menar uppväger de risker för den nationella självbestämmanderätten och skattebetalarna som ISDS-klausuler innebär?
  9. Trots att europeiska patentkonventionen inte tillåter patent på ”mjukvara som sådan” beviljas ändå en mängd patent på mjukvara för datorer – i många fall på fullständigt elementära lösningar. När vi nu fått ett nytt patent med enhetlig verkan i EU (med ett par länder undantagna) ökar risken betydligt för att även svenska småföretagare utsätts för problemen. Detta alltså även om vi utvecklar program och algoritmer helt självständigt. I USA har redan mjukvarupatenten skapat enorma problem med så kallade Non-Practicing Entities – företag som köper upp många breda patent och sedan, utan att tillverka något själva, på ett parasiterande sätt livnär sig på på att stämma dem som gör det. Dessa problem finns väl belagda och kvantifierade i forskning. Hur kommer du att agera för att skydda svenska och europeiska mjukvaruutvecklare mot detta hot? (De som tillverkar gratis öppen källkodsprogram som t ex. Linux, OpenOffice, m.fl. är extra utsatta)
  10. Idag kan upphovsrätten skydda verk i upp till ~130 år. Det finner jag personligen helt orimligt.
    • Ungefär hur lång tid tycker du att det är rimligt att den ideella upphovsrätten (rätten till erkännande, skydd mot förvanskning, etc) gäller från och med att verket gjorts tillgängligt för allmänheten?
    • Ungefär hur lång tid tycker du att det är rimligt att den ekonomiska upphovsrätten (kontroll över kopiering och tillgängliggörande) gäller från och med att verket gjorts tillgängligt för allmänheten?
    • Kommer du att i EU-parlamentet jobba för eller stödja förslag som syftar till att sänka skyddstiderna?
    • Kommer du att i EU-parlamentet motsätta dig förslag som syftar till att öka eller cementera nuvarande skyddstider?
  11. Stödjer du ett avskaffande av privatkopieringsersättningen (extraavgiften på lagringsutrymme i mp3-spelare, hårddiskar, minnesstickor, etc)? Om inte, varför?
  12. Har du någon informationspolitiska agenda och hur ser den i sådana fall i grova drag ut? (länka gärna, om den redan finns beskriven någonstans)

Det enda utförliga, engagerade och insatta svaret jag fått är från Cecilia Wikströms (fp) assistent Daniel Sjöberg. Just ISDS-klausuler verkar dock vara litet av en blind fläck, vilket jag tycker är litet märkligt i och med att motståndaren vänsterpartiet gjort det till en av sina valfrågor. Daniel Sjöberg delar inte min bedömning vad gäller det s.k. EU-patentets risker, men kallar spontant mjukvarupatent för en ”styggelse”. Svaret på fråga 6) verkade vara nej. Bra med ett ärligt svar, men likväl beklagligt.

Från miljöpartiet har jag fått ett svar från Bodil Ceballos vars innehåll förvånade mig litet. Hon har inget eget svar på fråga 1) om hur EU ska bli mer demokratiskt och transparent utan hänvisar till gruppens arbete för detta. Angående närhetsprincipen för beslut säger hon: ”jag kommer att rösta för det som är vår politik när det kommer upp även om jag egentligen tycker att det bör hanteras på en annan nivå. Alternativet är att ‘motståndarna’ får mer utrymme att påverka politiken”. Hon har inte satt sig in i frågan om privatkopieringsersättning och svarar angående upphovsrätten att dagens skyddstider är orimliga men ”I sig är det inte tiderna som är det viktiga utan möjligheten att kunna försörja sig på sina verk. Vi behöver hitta ett regelverk som mer utgår från att uppmuntra kreativitet än från en skyddslag.” Detta låter väldigt märkligt för mig. Om skyddstiderna inte är viktiga betyder ju det att det är oväsentligt att allmänhetens tillgång till kultur försämras.

Utöver ovanstående frågor hade jag en kort mejlväxling med Olle Schmidt efter att han försvarat ISDS-klausuler i P1. Jag finner det intressant att han inte kunde svara på fråga 8).

Forskaren Joe Karaganis har förresten myntat begreppet ”corporate sovereignty” för att beskriva ISDS. Jag undrar om vi skulle behöva något liknande begrepp i svenskan för att tydliggöra vad det handlar om.

Ikväll var det debatt i EU-parlamentet om datalagringsdirektivet och EU-kommissionär Cecilia Malmström var där för att svara på frågor. Utöver EU-parlamentarikernas svidande kritik så fastnade jag för några av hennes uttalanden (ej ordagranna citat):

  • De data som saken gäller lagras ändå av kommersiella skäl. (Vilka kommersiella skäl finns det för detaljerad kartläggning av mobilanvändares rörelsemönster undrar jag).
  • Datalagring är här för att stanna. Medlemsstaterna kommer inte att acceptera ett avskaffande.
  • En revidering av direktivet kommer innebära att direktivets tillämpningsområde specifieras på ett uttömmande sätt och att ett kryphål i ePrivacy-direktivet täpps till. (Eftersom datalagringsdirektivet endast avser allvarlig brottslighet medan Sveriges implementation sträcker sig till bötesbrott, innebär det då att Sverige kommer att behöva backa?)
  • Snabblagring av uppgifter först  efter brottsmisstanke (sk. ”quick freeze”) är något helt annorlunda en datalagring och behandlas inte som ett alternativ. (Inskränkningar av de mänskliga rättigheterna är endast tillåtna om de är nödvändiga i ett demokratiskt samhälle. Kan datalagring anses nödvändig om inte möjliga alternativ tas i beaktande?)

Det som Christian Engström kallade anekdoter kallade för övrigt Malmström för konkreta bevis för datalagringens effektivitet. Hon kunde inte presentera någon tidsplan för utvärderingen som redan skulle ha varit klar men sade att den förmodligen inte kommer i år.

Det finns idag nationella undantag från upphovsrätten som gör det möjligt att skapa anpassad media för synskadade. Problemet är att t ex. talböcker som producerats i ett land inte kan föras till ett annat land och användas där, vilket gör att synskadades redan mycket bristfälliga tillgång till litteratur begränsas ytterligare och helt i onödan. Det förhandlas just nu inom WIPO om ett sätt att lösa detta, se t ex. Europaportalens artikel i ämnet där Gustav Gellerbrant, politisk sakkunnig hos justitieminister Beatrice Ask säger: ”Sveriges linje är tydlig. Vi har varit öppna för ett bindande avtal och vi är förhoppningsfulla om att man kommer att reformera EU-linjen”.

Men har Sverige verkligen synskadades bästa för ögonen i förhandlingarna? Det är inte utan att man undrar efter att ha läst James Loves redogörelse:

”In the European Union, the European Commission and a handful of member states want to limit exceptions to cases where publishers do not have similar products on the market, even though it is not common in the EU to make such exceptions conditional upon commercial unavailability. The EU wants restrictive three step language in the agreement. It’s hard to know who the hardliners are in the EU. The EC says they are now Belgium and Sweden, and Belgium does have a large delegation here. Others think the problem is more with France and Germany. We know from the past SCCR that Austria is opposed to a treaty. Most of the EU country positions are not transparent, by design.”

Återigen ser vi problemen med slutna avtalsförhandlingar där inte ens förhandlingspositionerna redovisas. Men inte kan det väl vara så att våra politiska företrädare är beredda att kasta synskadades mänskliga rättigheter i papperskorgen bara för att gå kommersiella aktörer till mötes om att aldrig tillåta förändringar av upphovsrätten som begränsar skyddet – hur betydelselös ändringen än må vara? Nja. Det blir ju väldigt svårt att veta var Sverige står när förhandlingarna inte är mer öppna. James Love berättar om ett annat EU-land:

”I asked Hungary if they were concerned about the use of the exceptions by blind persons, or the precedent a treaty would set. The immediate reply was — the precedent.”

Tillhör Sverige de länder som anser att symbolfrågan är viktigare än synskadades mänskliga rättigheter? Det är i varje fall frågan som jag ställer mig.

Se även Amelia Andersdotter.

Enligt den här pressreleasen från japanska utrikesdepartementet har Sverige redan skrivit under Acta-avtalet. På regeringens hemsida hittar jag ingenting om detta. Någon som vet mer?


Uppdatering:
Se även Wired UK och La Quadrature du Net

Jag roade mig med att titta igenom den konsekvensanalys (PDF) som finns att ladda ner från EU-kommissionens webbsida om förlängningen av skyddstiden för fonogram. Även om man är ganska luttrad så kan man inte annat än häpna över hur ensidig den är. Det faktum att intäkter för skivindustrin är kostnader för samhället och medborgare verkar inte ens ha föresvävat författarna. I en kommentar från akademiskt håll  (rekommenderad läsning) konstateras att enligt kommissionens egna siffror skulle en förlängning från 50 till 95 år (det som var aktuellt vid tidpunkten) ge skivbolag och artister upp till en miljard euro i ökade intäkter. Några kostnader beräknas inte eftersom sådana enligt konsekvensanalysen i praktiken inte verkar finnas. Nej, jag överdriver inte. Så här kan man sammanfatta analysen – jag citerar fritt:

  • Aktörer som sänder vi radio och TV: har redan licensavtal som innebär att de inte betalar per verk och de påverkas därför inte alls av en förlängning.
  • Offentliga inrättningar (barer, hårsalonger, etc.): påverkas ej av en förlängning eftersom andelen upphovsrättsskyddad musik inte påverkar deras kostnader.
  • Konsumenter: det finns inga tydliga bevis för att priset för upphovsrättsskyddad musik skulle skilja sig från musik som är i public domain. Detta skulle kunna betyda att public domain-företag inte nödvändigtvis skulle sälja musik till lägre pris än det på musik som marknadsförs av skivbolag. Om skyddstiderna inte förlängs skulle den ekonomiska avkastningen förskjutas från artister och skivproducenter till public domain-skivbolag. Det skulle gynna dessa public domain-skivbolag, men skulle inte vara gynnsamt för den kulturella mångfalden då intäkterna inte går till artister eller A&R. Public domain-skivbolag tillgängliggör dessutom inte sin musik via internet utan endast via försäljning av CD-skivor.
  • Kulturell mångdfald: utan en förlängning skulle lägre lönsamhet skulle kunna få till följd att skivbolag inte tar hand om gamla originalinspelningar samt bara utger en mer välkänd och lönsam repertoar, vilket skulle skada mångfalden.
  • Samhällets informationstjänster: inga effekter av en förlängningen på digitala bibliotek och liknande tjänster skulle märkas. Även om de skulle behöva rättighetsklarera inspelningar under ytterligare ett antal år så skulle de ju ändå behöva hantera den egentliga upphovsrätten under hela upphovsmannens livstid och 70 år efter hans/hennes död. Behovet av rättighetsklarering kvarstår alltså i vilket fall som helst.
  • Den internationella dimensionen: utan förlängning kan investerare bli mer benägna att stödja musik som är avsedd för den amerikanska marknaden eftersom skyddet där är längre.

Det är ju idel snurriga resonemang. Ta bara det om konsumentpriset. Om jag lyssnar via Spotify så påverkas naturligtvis Spotify:s licenskostnader av om musiken är fri eller ej, vilket i sin tur styr priset som jag betalar. Ju större dominans majorbolagen har desto svårare blir det för musiktjänster på nätet att utvecklas. Ett antagande som görs genomgående är att fonogram bara kan tillgängliggöras via skivbolag. Att människors fildelning i sig utgör ett digitalt filarkiv verkar inte ens ha beaktats.

Enligt konsekvensanalysen kan musiker och skivbolag tjäna upp till en miljard euro utan att någon behöver betala. Om bara någon kunde förklarar hur det skulle gå till.

Här är några ytterligare citat:

”En förlängning av skyddstiden skulle inte ha några negativa effekter på priset för konsumenter och skulle ge positiva resultat avseende kvaliteten på såväl tjänster som urval för konsumenter. Det skulle sända en tydlig signal om att musikindustrins och konsumenternas intressen inte är motstridiga utan sammanfaller på en konkurrensutsatt marknad.”

”De olika prismodeller som finns för online-musik visar tydligt och klart att huruvida en inspelning täcks av upphovsrätt eller ej inte är en relevant faktor för prissättning för konsumenter.”

”Att förlänga skyddstiden endast för nya inspelningar är en enkel lösning, men den ger inga direkta lättnader för de som har de problem som identifierades tidigare i konsekvensanalysen. Det är av den anledningen som den inte är av intresse för musikartisters representanter och inte analyserats i detalj.”

Den kommentar från akademiskt håll som jag länkade till ovan beräknar att av skivbolags och artisters ökade intäkter skulle 96% gå till de fyra stora majorbolagen (som får merparten) och de musikutövare som är bäst betalda. Resterande fyra femtedelar av musikutövarna skulle få dela på 4% av de samlade intäkterna, vilket skulle ge en årlig inkomst om 24-58 euro.

Vad gäller bevarande av gamla inspelningar så konstateras i en amerikansk studie att endast en sjundedel av historiskt värdefulla inspelningar tillgängliggörs av rättighetsinnehavaren och liknande inspelningar är mer lätttillgängliga i EU som har en kortare skyddstid.

Det ska påpekas att beloppet en miljard euro härstammar från musikindustrins egna beräkningar och alltså bör tas med en rejäl nypa salt. Oavsett hur väl den uppskattning stämmer så blir EU:s agerande i den här frågan svårt att förstå. Antingen är kostnaderna för medborgarna enorma och snedfördelningen av pengarna näst intill total, eller så är vinsterna för musikutövarna förhållandevis små och samhällskostnaden förknippad med en inlåsning av verken fortfarande oacceptabel.

Tidigare inlägg: Skyddstid för närstående rättigheter förlängs, Retroaktiv förlängning av upphovsrätten – en liknelseSkyddstullar mot historien.

De närstående rättigheterna för inspelad musik förlängs från 50 till 70 år. Det rapporterar idag SvD och DN. Det är ett ytterst beklagligt beslut som kommer att leda till att mer pengar går till stora skivbolag för gamla verk på bekostnad av nya artister. Det här är ytterligare ett exempel på skyddstullar mot historien.

Syftet för staten med att bevilja de här rättigheterna/privilegierna är att samhället ska få tillgång till fler verk. Därför är inte den kulturella allmänningen (public domain) att se som kyrkogård där gamla verk drar en sista suck, utan snarare som det egentliga slutmålet som motiverat hela resan dit. Ju kortare den resan är desto bättre. Det här EU-beslutet bryter mot detta sociala kontrakt. Istället för att det ekonomiska skyddet ses som ett medel för att nå ett mål har lobbyister övertygat våra politiker om att det är begränsningen för allmänheten att ta del av verken som är målet. Politikerna förordar inte längre att vi tar små doser bitter medicin (begränsning av tillgång till verk) för att må bättre (få ett rikt kulturliv), utan snarare att ju bättre vi mår desto mer bitter medicin bör vi ta. Det är ju inte klokt.

Om inte det ekonomiska upphovsrättsskyddet är tillräckligt starkt skulle det kunna finnas vissa verk som aldrig produceras och tvärtom, när ett verk skapas är det samtidigt ett bevis för att skyddet för produktionen av det verket var tillräckligt starkt. Med andra ord: för alla verk som hittills publicerats var skyddet tillräckligt starkt (!). Att retroaktivt förlänga skyddet är alltså inget annat än ge privilegier till enskilda på samhällets bekostnad.

Säg att en kommun har kontrakt med ett företag om att arrendera ut en bit mark under 50 år till marknadspris och att kommunen plötsligt på eget bevåg bestämmer sig att ändra kontraktet så att företaget får nyttja marken i ytterligare 20 år utan kostnad. Om saken upptäcktes skulle det gå till domstol och kommunen skulle fällas för lagbrott.

Och när jag nu ändå är inne på äganderättsanalogier – förespråkare för en expansiv upphovsrättspolitik brukar ofta mena att upphovsrätt är äganderätt och därför måste vara absolut. Men här talar vi om att ta delar av den kulturella allmänningen och skänka till enskilda individer och företag. I termer av äganderätt skulle alltså detta kunna jämföras med att staten tar allmänningar, låt oss säga havsområden längs den svenska kusten, och delar ut äganderätter till en liten grupp privatpersoner och företag utan några krav på kompensation till det svenska folket.

Beslutet är även märkligt ur handelssynpunkt. Joe Karaganis vid Social Science Research Council (SSRC) har skrivit en intressant artikel med titeln ”The European Strategy: Send Money to the US” om hur EU:s upphovsrättspolitik i många hänseenden ekonomiskt är till skada för EU.

Netopia skriver gillande om förlängningen och skulle gärna se att någon tar på sig att driva frågan om ”eviga skyddstider”.

Se även Viktualiebrodern.