Som jag rapporterade  för några månader sedan förväntas Hovrätten i Västra Sverige i september i år meddela om ett internetdomännamn kan förverkas. Jag trodde därför att åklagare i Pirate Bay-målet skulle invänta den domen, men enligt Ekot, Svt och Metro har det nu lämnats in ett yrkande till Stockholms Tingsrätt om förverkande av domännamnen thepiratebay.se och thepiratebay.is. Grunden är att domännamnen skulle utgöra hjälpmedel vid brott.

Jag tycker att detta är en mycket problematisk tolkning. Dels för att det kan få allvarliga konsekvenser för yttrandefriheten (det är ingen slump att Nils Funcke var den första person som jag sett lyfta fram nyheten) att slå in på den banan och dels för att jag rent principiellt har svårt att se vad man skulle ha för rätt att ”beslagta” namn och kännetecken.

För ett tag sedan kunde vi läsa hur Neste Oil ville stänga ned en parodisajt av Greenpeace som företaget upplevde vara besvärande. Vill vi verkligen se en utveckling där företag likt detta kan gå till domstol och yrka på att hela domännamn förverkas? I Aftonbladets tidiga historia drogs utgivningstillståndet gång på gång in, men tidningen kom ut under ett nytt men snarlikt namn. Vad hade hänt om namnet helt sonika förbjudits?

I samband med mitt tidigare inlägg gjorde jag litet egna undersökningar. Min tankegång var att om namn och kännetecken kan beslagtas av staten så borde rimligtvis Patent- och Registreringsverket, som bland annat hanterar varumärken, känna till något om detta. Jag ställde därför en fråga till myndigheten: ”Känner ni till några fall där domstol beslutat om förverkande av varumärken eller andra kännetecken för att de befunnits vara ‘verktyg vid brott’ trots att de inte i sig utgjort intrång i någon annans rättigheter eller på annat sätt i sig stridit mot de krav som varumärkeslagen ställer upp?”. Deras juristchef Magnus Ahlgren svarade att han inte känner till något sådant fall.

Ahlgren skrev vidare: ”Skillnaden mellan ett domännamn och ett varumärke i detta sammanhang är ju att ett varumärke enbart är ett kännetecken medan ett domännamn dels har en känneteckenfunktion och därtill har en adressfunktion till en viss hemsida på internet.” Det är förvisso sant, men det är heller inte långsökt att hävda att adressfunktionen har med vägledning att göra och att det är samma funktion som varumärken också ofta fyller.

Det är också oklart vad ett eventuellt förverkande skulle innebära. Skulle den tidigare domänägaren eller någon annan ges rätt att återregistrera samma domännamn (i varje fall om staten inte betalar den årliga avgiften)? Ett förverkande kan inte genomföras med mindre än att Stiftelsen för Internetinfrastruktur konfigurerar om sina namnservrar. Skulle beslutet vara utformat så att det är dem som beslutet riktar sig mot, och kan en omkonfiguration av en server verkligen beskrivas i termer av förverkande? Kan alla typer av webbtjänster bli föremål för förverkande?

Och skulle det verkligen vara värt att slå in på den här vägen när den enda effekten är en fragmentering av DNS och möjligtvis sämre säkerhet för internetanvändare?

Är det bara en fråga om proportionalitet och inte om principer, att inte avtal med ett tryckeri kan bli föremål för förverkande när en tidning gör sig skyldig till brott? Bryter vi inte genom en farlig barriär om vi börjar godta att staten, genom domstolars försorg, beslagtar verktyg för yttrandefrihet?

Skriv gärna kommentarer, men tänk på att min text handlar om den principiella frågan och inte just om Pirate Bay.

Om du inte redan följer .SE-stiftelsens blogg så gör det. De har en rad duktiga skribenter som tar upp många aktuella informationspolitiska frågor. Det senaste inlägget – Kommer .SE att stänga ner thepiratebay.se? – reagerade jag dock starkt på. Närmare bestämt denna passus:

Vilka  åtgärder skulle domstolen begära?

Det går naturligtvis inte att förutse helt, men några möjligheter är att begära att domännamnet ska avregistreras, att namnservern ska tas bort eller att domännamnet ska förverkas (tas i beslag) eller sättas på .SE:s spärrlista.

Jag tycker att det är alldeles utmärkt att .SE resonerar öppet om hur man ser på eventuella blockeringskrav, men jag finner ordvalet problematiskt. Vad innebär det att ett domännamn ”tas i beslag”? När ett domännamn slås upp skickar internetanvändarens klient en förfrågan som en domännamnserver svarar på. Det handlar alltså om kommunikation – en process med vilken meddelanden utbyts. En blockering innebär att operatören av servern konfigurerar mjukvaran så att den svarar fel (”ljuger”) eller inte svarar alls (läs mer om vilka säkerhetsproblem detta leder till). Om ett påbud om blockering ska anses vara ett beslag, vad är det då som beslagtas?

Kanske ett exempel kan göra min invändning tydligare. Säg att mjukvaran DC++ används för att illegalt fildela filmen Prometheus och att filmbolaget vill stoppa det. Låt oss för ett ögonblick betrakta hantering i detta program av filer vars namn innehåller texten ”Prometheus” som ett virtuellt objekt som vi benämner P. Filmbolaget framför nu påståendet att P bör tas i beslag av polisen. Att kalla detta för beslag är inte logiskt. Det handlar inte om beslag av egendom utan snarare om att genom tvång inskränka någons handlingsfrihet.

Är det verkligen rimligt att på detta sätt språkmässigt förvandla processer till virtuell egendom som kan tas i beslag trots att ”beslagets” innebörd blir att vissa handlingar förbjuds eller påtvingas någon?

Det här inte bara en liten språkanmärkning utan någonting som kan få stora konsekvenser. Efter att Ipred implementerades finns det skrivelser i både den svenska upphovsrättslagen och nu på senare tid i artikel 10.2 i Acta som är väldigt lika de lagar som myndigheter i USA lutar sig mot för att motivera domännamnscensur. Det vore en mycket olycklig utveckling för yttrandefriheten om Europa går i den riktningen. Därför bör vi akta oss noga för att beskriva domännamn som ting, egendom, eller hjälpmedel och istället se uppslagning av domännamn som en process.