Här kommer en guide inför EU-parlamentsvalet. Texten är litet lång, men jag tror att den är väl värd en genomläsning – även för dig som inte tänkt rösta på (pp). Jag skriver det som en tänkt dialog för att få litet struktur på det hela.

”Är inte allt fokus på datalagringen egentligen överdrivet?”
Tänk dig att EU eller staten kräver att alla medborgare ska bära elektronisk fotboja som via GPS exakt registrerar vår minsta rörelse och vilka människor vi besöker. När människor nu är litet mer lättklädda i sommarvärmen kan du se fotbojan runt deras ben när du möter dem. Den insamlade informationen kan användas för att på en karta plotta ut varje människas rörelsemönster in i minsta detalj. För att minska administration och göra så att folk inte ska tänka så mycket på fotbojorna kommer man efter ett tag fram till att flytta fotbojan in i något vardagligt men oumbärligt verktyg som alla ändå bär på. Blicken faller snart på mobiltelefonen och så blir det.

Hade vi medborgare gett vårt medgivande till ett system med obligatoriska fotbojor om vi hade tagit steget via traditionella fysiska bojor först? Naturligtvis inte. Därför ska vi naturligtvis inte heller acceptera det än mer integritetskränkande intrång i den privata sfären som dagens datalagring innebär. Att övervakningen inte skaver mot benet utan istället är integrerad i våra oumbärliga och omtyckta telefoner gör bara saken värre då intrånget osynliggörs men ändå finns kvar.

”Det är ingen fara – innehållet i samtal lagras inte
Låt säga att en okänd person av någon anledning anlitar en privatspanare för att övervaka dig och kartlägga ditt liv. Privatspanaren skuggar dig och studerar dina förehavanden in i minsta detalj. Vid avslutat arbete sammanställer han en detaljerad rapport. Den kommer naturligtvis inte innehålla varje detalj och enskilt ord du uttalat utan vara en sammanställning över hur du har rört dig och vilka du har träffat och när. Detta nedkok av den detaljerade privatspaningen är precis det som kallas metadata/trafikdata. Metadata är inte oväsentliga detaljer utan utgör kärnan av den insamlade integritetskänsliga informationen!

Det kan inte vara okej att detta system skalas upp och riktas mot varenda människa i ett land, helt utan brottsmisstanke. Om tvångsmedel används utan brottsmisstanke bryter vi igenom en farlig principiell barriär.

”Övervakningen sker med automatik – min privata korrespondens läses inte av människor, så det är ingen fara
Idag när vi matar in några ord i en sökmotor gör sökmotorn ingen djupare analys av sökordens innebörd utan letar efter förekomster, dvs. datorprogrammen har ingen djupförståelse av språk utan opererar på ytnivå. Men utvecklingen går fort. Det är inte orimligt att anta att vi om ett antal år har datorprogram som – även om ”textförståelse” kanske är ett väl starkt ord – ändå klarar att lägga ihop ett och ett och dra slutsatser utifrån vad vi säger och skriver.

Vad händer med vår attityd till automatisk behandling av känslig korrespondens när datorer plötsligt börjar att (i viss mån) ”förstå” och fatta beslut utifrån vad vi säger? Skulle du vilja att ett sådant datorprogram läser din dagbok eller privata mejl?

Vi behöver politiska representanter som förstår vikten av och fokuserar på personlig integritet och dataskydd. De data som stater och företag samlar in idag kan bli än mer integritetskänsliga i framtiden. Dagens datalagringsdirektiv är ytterst integritetskränkande och inskränker mänskliga rättigheter. Vad värre är finns det en inneboende expansiv logik i tanken bakom lagringen – idén om att hela befolkningen måste övervakas istället för bara brottsmisstänkta. Det finns alltid något mer som går att lagra och det finns en stor risk för att lagringskrav utökas till att omfatta inte bara internetleverantörer utan även vanliga internettjänster.

”Jag är inte rädd massövervakningen – den drabbar inte mig”
Här måste man skilja på personlig rädsla och en analys av vad som är vettigt i ett demokratiskt samhälle. Jag är inte heller personligen ”rädd” för massövervakningen (även om den är obehaglig), men det hindrar inte att jag är mycket starkt kritisk mot den. Den förskjuter maktförhållandena i samhället, ändrar förhållandet mellan medborgare och stat, samt är ett hot mot yttrandefrihet och flera andra viktiga friheter. Samtidigt öppnar övervakningen upp för att tvångsmedel används utan brottsmisstanke. Det finns en lång rad problem som inte har någonting att göra med om man personligen är rädd eller ej.

Massövervakningsproblematiken har en del gemensamt med kärnvapen som används i avskräckande syfte. Om något går fel (information läcks/utnyttjas eller samhällsutvecklingen går i en oväntad och dålig riktning) är riskerna ofantliga, och även om det inte händer föregår man med dåligt föredöme när det gäller nedrustning i länder med mer problematiska regimer. Hur ska västerländska demokratier med trovärdighet kunna kritisera diktaturer om vi använder samma verktyg som de?

”De borgerliga partierna är liberala – jag röstar på ett av dem”
Det där resonemanget bygger på en föråldrad världsbild. De borgerliga partierna företräder en liberal ekonomisk politik men i frågor som rör personlig frihet, demokratins välmående och internet är de svenska partier som ligger litet åt vänster numera ofta betydligt bättre företrädare. Frihetsfrågorna är helt enkelt utspridda över den politiska skalan. Rösta inte på ett parti av gammal vana – undersök alternativen och var pragmatisk.

Även om vissa av de borgerliga partiernas representanter i EU har röstat mot datalagringsdirektivet är (s), (c), (fp), (kd) och (m) för datalagring. I EU-valdebatten har man kunnat höra mycket missvisande budskap om motsatsen, men det råder ingen tvekan om att alla dessa partier åtminstone på partinivå stödjer systemet med digital fotboja via våra mobiltelefoner. Partierna ifråga vill ofta låtsas som om massövervakningen endast har med dem som är misstänkta för grova brott att göra. Det är ett falskt argument. Antingen massövervakar man hela befolkningen eller så gör man det inte. Man kan inte äta kakan och ha den kvar. Dessutom vill flera av de borgerliga partierna på nationell nivå att dessa ytterst integritetskänsliga uppgifter ska få hämtas ut även vid misstanke om enkla brott. Det saknas intellektuell hederlighet i debatten.

De borgerliga partierna präglas också av ett stort mått av naivitet när det gäller hur lagar och regler införs smygvägen genom internationella avtal inom ramen för en odemokratisk process. Jag har sett många mena att sekretess är normalt vid internationella avtalsförhandlingar. Det kanske stämmer för justering av tullnivåer och liknande, men i samband med Acta-förhandlingarna visade organisationen KEI Online att det finns många internationella normer som förhandlas fram under betydligt mycket större öppenhet. Bara för att parlamentet får ta ställning till det färdiga avtalet (då de ställs inför fullbordat faktum) är ju inte processen som lett fram till avtalets utformning demokratisk. Vissa borgerliga företrädares urskuldande skulle kunna liknas med att det är okej om vi slopar riksdagsdebatter och remissförfaranden om bara riksdagen får rösta ja eller nej till förslag. Det finns helt enkelt en bristande kritisk inställning och demokratisyn.

Naturligtvis skulle EU kunna tvinga fram öppna förhandlingar med demokratisk insyn om man bara ville. Det räcker med att parlamentet förklarar att man annars tänker rösta nej oavsett avtalsinnehåll. Svårare är det inte. Välj ett parti som står upp för ett demokratiskt arbetssätt.

”Min kandidat säger att han/hon inte tänker tillåta att handelsavtalet mellan EU & USA gör så att demokratiska beslut kan överprövas”

Vad handelsavtalet kan komma att innebära är att ett företag säger till en stat att ”Vi kan inte tvinga er att ändra det demokratiskt fattade beslutet som vi ekonomiskt förlorar på, men ändrar ni inte beslutet kommer vi att kräva ett skadestånd på X miljoner/miljarder kronor”. En del partier försöker låtsas som att det inte finns något tvång eftersom landet kan stå fast vid sina ändrade regler om det bara betalar skadeståndet, vilket är riktigt. Men ekonomiska sanktioner eller hot därom kommer naturligtvis att leda till att demokratiska beslut överprövas (eller att folkvalda drar sig för att fatta dem till att börja med). Att låtsas som motsatsen, så som vissa gör, är direkt vilseledande mot väljarna.

Motståndet mot s.k. ISDS-klausuler, som ger företag denna rätt att stämma stater, är inte en vänsterfråga. Det råkar bara vara så att de partier som är för ett starkt miljöskydd eller vill bli av med vinster i välfärden tydligare ser de demokratiproblem som egentligen är helt allmängiltiga. Även hos Cato Institute, som har en lång historia av att försvara frihandel och liberalism, finns  representerat ett motstånd mot denna typ av system, och det finns jurister med lång erfarenhet av de här frågorna som kritiserar systemet. Läs mer på ttippen.se (missa inte de många äldre inläggen där som är väldigt upplysande)

Om du är liberal, betänk att ISDS innebär att vi skattebetalare får betala internationella investerares riskpremier, att vi inskränker det nationella självbestämmandet, gör avkall på principen om likhet inför lagen, samt på sikt skadar stödet för frihandel eftersom ISDS riskerar att ge upphov till en mycket frihandelsskeptisk opinion.

Ska man nödvändigtvis rösta på ett borgerligt parti är nog centerpartiet minst dåligt, men välj hellre piratpartiet. Hanna Wagenius (c) stödjer tyvärr ISDS, vilket kan vara bra att känna till för den som tänkt personrösta på henne (hon står annars för en bra upphovsrättspolitik).

”Jag stödjer piratpartiets engagemang för integritet- och internetfrågor, men kan omöjligen stödja fri fildelning”
Vi fick inte fri fildelning förra mandatperioden och kommer realistiskt sett inte att få det den nu heller. Men det finns gott om försök till utökningar skyddet och attacker mot ett fritt och öppet internet. Vad piratpartiet kan göra är att driva upphovsrättslagstiftningen i rätt riktning eller åtminstone förhindra försämringar. Idag kan upphovsrättsskyddet gälla i upp till 130 år. Även om du stödjer ett ekonomiskt skydd för upphovsmän måste du väl hålla med om att dagens skydd är orimligt. Ett exempel på absurditeten: Selma Lagerlöf föddes när järnvägen började läggas i Sverige och hennes böcker blev fria först för några år sedan. Hur ser samhället ut när dagens unga kreatörers skydd löper ut? Finns vår civilisation kvar i samma form? Har vi kolonier på mars? Det är orimligt långa tidsperspektiv vi pratar om.

Syftet med upphovsrätten måste vara att allmänheten ska få tillgång till ett rikt utbud av verk. Dagens upphovsrätt ger sämre tillgång till verk. Var pragmatisk och låt inte ett motstånd mot fri fildelning skymma andra viktigare frågor. Piratpartiet kommer inte att fullt ut nå sina mål, så rörelseriktningen är viktigast.

Tycker du förresten att det är rimligt att behöva betala en hundralapp extra när du köper en hårddisk eller mobiltelefon bara för att du ska ha rätten att överföra musik från dina egna CD-skivor till den? Piratpartiet jobbar bland annat för att avskaffa detta.

Ska synskadade och människor med läshandikapp ha bra tillgång till litteratur? Stöd ett parti som jobbar för det. Det finns en uppsjö frågor likt dessa.

”Jag kan lika gärna rösta på miljöpartiet och vänsterpartiet
Även om dessa partier delar en hel del åsikter med piratpartiet kommer de inte att helhjärtat satsa på just de här viktiga frågorna. Den person som kommer in i EU-parlamentet har begränsat med tid och viktigare än vad man tycker om olika saker är vad man gör och lägger ner sin tid på. Det är viktigt att ha en påläst och engagerad kraft som försöker få andra med sig.

Ska man nödvändigtvis rösta på miljöpartiet skulle jag för övrigt starkt rekommendera ett personkryss för Max Andersson (nr 4 på listan). Han har ett mycket tydligare fokus på informationspolitik än de andra toppnamnen för miljöpartiet. Men som sagt, stöd för (pp) skickar en viktig signal och ger större fokus på och genomslag i dessa frågor. Dessutom får du miljöpolitiken på köpet.

”Jag har förhandsröstat men nu ångrat mig”
Inga problem. Det är bara gå att rösta på valdagen så är det den rösten som gäller.

– Rösta på Piratpartiet på söndag –

Jag har skickat ut några frågor till en lång rad kandidater i EU-parlamentsvalet, men så här långt har svaren nästan helt uteblivit. Det förvånar mig. Jag postar en kopia av mina frågor här ifall någon kandidat längre ner på listorna som inte fått dem skulle vilja visa framfötterna och svara (och för er läsare som uppslag till ämnen att ta upp med tilltänkta kandidater):

  1. Har du någon konkret handlingsplan för hur EU kan göras mer demokratiskt och det politiska arbetet mer transparent?
  2. Skall EU ges egen beskattningsrätt?
  3. Vad är din inställning till subsidiaritetsprincipen och hur kommer den att yttra sig rent praktiskt om du blir vald?
    I vilken utsträckning är du beredd att gå emot din egen linje i andra frågor i försvaret av denna princip?
  4. Vad är din inställning till att EU under sekretess förhandlar fram internationella avtal om harmonisering av regelverk och cementering av vissa existerande EU-regler?
  5. Ser du något demokratiskt problem med att en mindre grupp människor utan insyn men ofta med input från storföretagsintressen förhandlar fram avtal och sedan ställer EU-parlamentet inför fullbordat faktum (och om avtalen antas samma sak senare upprepas i förhållande till utvecklingsländer som tidigare medvetet utestängts från processen)? Hur tänker du förhålla dig till och jobba med detta?
  6. Om du är kritisk till sekretessen men positiv till avtalsinnehållet kommer du ändå vara beredd att av principiella skäl motsätta dig internationella avtal beredda utan insyn för att på så sätt tvinga fram större transparens och möjlighet för medborgerligt deltagande under hela processen?
  7. Hur ställer du dig till ISDS-klausuler (som ger företag rätt att kräva ersättning av stater utom ramen för den nationella lagstiftningen)?
  8. Om du inte tänker motsätta dig ISDS-klausuler i handelsavtal mellan EU och USA: kan du presentera några siffror på idag uteblivna investeringar mellan dessa regioner till följd av bristfälligt investeringsskydd som du menar uppväger de risker för den nationella självbestämmanderätten och skattebetalarna som ISDS-klausuler innebär?
  9. Trots att europeiska patentkonventionen inte tillåter patent på ”mjukvara som sådan” beviljas ändå en mängd patent på mjukvara för datorer – i många fall på fullständigt elementära lösningar. När vi nu fått ett nytt patent med enhetlig verkan i EU (med ett par länder undantagna) ökar risken betydligt för att även svenska småföretagare utsätts för problemen. Detta alltså även om vi utvecklar program och algoritmer helt självständigt. I USA har redan mjukvarupatenten skapat enorma problem med så kallade Non-Practicing Entities – företag som köper upp många breda patent och sedan, utan att tillverka något själva, på ett parasiterande sätt livnär sig på på att stämma dem som gör det. Dessa problem finns väl belagda och kvantifierade i forskning. Hur kommer du att agera för att skydda svenska och europeiska mjukvaruutvecklare mot detta hot? (De som tillverkar gratis öppen källkodsprogram som t ex. Linux, OpenOffice, m.fl. är extra utsatta)
  10. Idag kan upphovsrätten skydda verk i upp till ~130 år. Det finner jag personligen helt orimligt.
    • Ungefär hur lång tid tycker du att det är rimligt att den ideella upphovsrätten (rätten till erkännande, skydd mot förvanskning, etc) gäller från och med att verket gjorts tillgängligt för allmänheten?
    • Ungefär hur lång tid tycker du att det är rimligt att den ekonomiska upphovsrätten (kontroll över kopiering och tillgängliggörande) gäller från och med att verket gjorts tillgängligt för allmänheten?
    • Kommer du att i EU-parlamentet jobba för eller stödja förslag som syftar till att sänka skyddstiderna?
    • Kommer du att i EU-parlamentet motsätta dig förslag som syftar till att öka eller cementera nuvarande skyddstider?
  11. Stödjer du ett avskaffande av privatkopieringsersättningen (extraavgiften på lagringsutrymme i mp3-spelare, hårddiskar, minnesstickor, etc)? Om inte, varför?
  12. Har du någon informationspolitiska agenda och hur ser den i sådana fall i grova drag ut? (länka gärna, om den redan finns beskriven någonstans)

Det enda utförliga, engagerade och insatta svaret jag fått är från Cecilia Wikströms (fp) assistent Daniel Sjöberg. Just ISDS-klausuler verkar dock vara litet av en blind fläck, vilket jag tycker är litet märkligt i och med att motståndaren vänsterpartiet gjort det till en av sina valfrågor. Daniel Sjöberg delar inte min bedömning vad gäller det s.k. EU-patentets risker, men kallar spontant mjukvarupatent för en ”styggelse”. Svaret på fråga 6) verkade vara nej. Bra med ett ärligt svar, men likväl beklagligt.

Från miljöpartiet har jag fått ett svar från Bodil Ceballos vars innehåll förvånade mig litet. Hon har inget eget svar på fråga 1) om hur EU ska bli mer demokratiskt och transparent utan hänvisar till gruppens arbete för detta. Angående närhetsprincipen för beslut säger hon: ”jag kommer att rösta för det som är vår politik när det kommer upp även om jag egentligen tycker att det bör hanteras på en annan nivå. Alternativet är att ‘motståndarna’ får mer utrymme att påverka politiken”. Hon har inte satt sig in i frågan om privatkopieringsersättning och svarar angående upphovsrätten att dagens skyddstider är orimliga men ”I sig är det inte tiderna som är det viktiga utan möjligheten att kunna försörja sig på sina verk. Vi behöver hitta ett regelverk som mer utgår från att uppmuntra kreativitet än från en skyddslag.” Detta låter väldigt märkligt för mig. Om skyddstiderna inte är viktiga betyder ju det att det är oväsentligt att allmänhetens tillgång till kultur försämras.

Utöver ovanstående frågor hade jag en kort mejlväxling med Olle Schmidt efter att han försvarat ISDS-klausuler i P1. Jag finner det intressant att han inte kunde svara på fråga 8).

Forskaren Joe Karaganis har förresten myntat begreppet ”corporate sovereignty” för att beskriva ISDS. Jag undrar om vi skulle behöva något liknande begrepp i svenskan för att tydliggöra vad det handlar om.

Som jag rapporterade  för några månader sedan förväntas Hovrätten i Västra Sverige i september i år meddela om ett internetdomännamn kan förverkas. Jag trodde därför att åklagare i Pirate Bay-målet skulle invänta den domen, men enligt Ekot, Svt och Metro har det nu lämnats in ett yrkande till Stockholms Tingsrätt om förverkande av domännamnen thepiratebay.se och thepiratebay.is. Grunden är att domännamnen skulle utgöra hjälpmedel vid brott.

Jag tycker att detta är en mycket problematisk tolkning. Dels för att det kan få allvarliga konsekvenser för yttrandefriheten (det är ingen slump att Nils Funcke var den första person som jag sett lyfta fram nyheten) att slå in på den banan och dels för att jag rent principiellt har svårt att se vad man skulle ha för rätt att ”beslagta” namn och kännetecken.

För ett tag sedan kunde vi läsa hur Neste Oil ville stänga ned en parodisajt av Greenpeace som företaget upplevde vara besvärande. Vill vi verkligen se en utveckling där företag likt detta kan gå till domstol och yrka på att hela domännamn förverkas? I Aftonbladets tidiga historia drogs utgivningstillståndet gång på gång in, men tidningen kom ut under ett nytt men snarlikt namn. Vad hade hänt om namnet helt sonika förbjudits?

I samband med mitt tidigare inlägg gjorde jag litet egna undersökningar. Min tankegång var att om namn och kännetecken kan beslagtas av staten så borde rimligtvis Patent- och Registreringsverket, som bland annat hanterar varumärken, känna till något om detta. Jag ställde därför en fråga till myndigheten: ”Känner ni till några fall där domstol beslutat om förverkande av varumärken eller andra kännetecken för att de befunnits vara ‘verktyg vid brott’ trots att de inte i sig utgjort intrång i någon annans rättigheter eller på annat sätt i sig stridit mot de krav som varumärkeslagen ställer upp?”. Deras juristchef Magnus Ahlgren svarade att han inte känner till något sådant fall.

Ahlgren skrev vidare: ”Skillnaden mellan ett domännamn och ett varumärke i detta sammanhang är ju att ett varumärke enbart är ett kännetecken medan ett domännamn dels har en känneteckenfunktion och därtill har en adressfunktion till en viss hemsida på internet.” Det är förvisso sant, men det är heller inte långsökt att hävda att adressfunktionen har med vägledning att göra och att det är samma funktion som varumärken också ofta fyller.

Det är också oklart vad ett eventuellt förverkande skulle innebära. Skulle den tidigare domänägaren eller någon annan ges rätt att återregistrera samma domännamn (i varje fall om staten inte betalar den årliga avgiften)? Ett förverkande kan inte genomföras med mindre än att Stiftelsen för Internetinfrastruktur konfigurerar om sina namnservrar. Skulle beslutet vara utformat så att det är dem som beslutet riktar sig mot, och kan en omkonfiguration av en server verkligen beskrivas i termer av förverkande? Kan alla typer av webbtjänster bli föremål för förverkande?

Och skulle det verkligen vara värt att slå in på den här vägen när den enda effekten är en fragmentering av DNS och möjligtvis sämre säkerhet för internetanvändare?

Är det bara en fråga om proportionalitet och inte om principer, att inte avtal med ett tryckeri kan bli föremål för förverkande när en tidning gör sig skyldig till brott? Bryter vi inte genom en farlig barriär om vi börjar godta att staten, genom domstolars försorg, beslagtar verktyg för yttrandefrihet?

Skriv gärna kommentarer, men tänk på att min text handlar om den principiella frågan och inte just om Pirate Bay.

Amanda Palmer om mänskliga möten, tillit och att be om hjälp:

Den senaste tidens omtalade attack mot budbärarimmuniteten fick mig att gå tillbaka till förarbetena för att se vad som står där. Jag hittade då följande intressanta passage i proposition 2008/09:67 (s. 195):

En ytterligare fråga är om det finns anledning att gå ännu längre och införa en möjlighet att ingripa med vitesförbud mot mellanhänder som inte ens kan anses medverka till ett intrång i objektiv bemärkelse men vars tjänster ändå används på något sätt i samband med ett intrång. Den situation som då närmast är aktuell  är om ytterligare möjligheter bör införas att rikta förelägganden mot Internetleverantörer när intrång begås i deras nät. Denna fråga togs upp redan i samband med genomförandet av upphovsrättsdirektivet [s. 342].

Vad säger det om lagstiftarens avsikter? Frågan om mer långtgående möjligheter till vitesförbud kom att behandlas av Cecilia Renfors utredning – ni vet, den som föreslog ett system där digital exil kunde utdömas – vilken sedan avfärdades (något som förklaras i ovanstående proposition i anslutning till detta citat).

Förbud av tal och teknik

februari 21, 2013

Skulle du våga publicera numret 225462883947465775513356118837353101017734575740 på din hemsida? [*]

Det är ett hashvärde för en fil som innehåller allt material på Pirate Bay. För den som inte vet vad ett hashvärde är kanske man skulle kunna förklara det så här: tänk dig att du har tagit ett foto och förminskar det till 6 x 6 pixlar i gråskala. Då har du komprimerat informationen så hårt att du omöjligt kan få tillbaka originalet, men det som du har kvar kan ändå tjäna som ett slags fingeravtryck för originalfilen.

Tolkar du ljusstyrkan för varje pixel som ett värde och skriver dem efter varandra får du ett stort tal i stil med det ovan nämnda – en kod som identifierar innehållet utan att vara innehållet. Liknande ”komprimering” kan naturligtvis tillämpas på godtyckliga filer.

Numera publicerar inte TPB några traditionella länkar på sin webbsida och driver heller inte någon tracker. Istället postas filers hashvärde. De BitTorrent-program som körs på användarnas egna datorer kan idag skapa en katalog över vilka IP-adresser som rapporterat sig ha information om en fil med en viss hashsumma. Denna katalog, kallad DHT, byggs upp på ett distribuerat sätt där varje användares datorprogram drar sitt strå till stacken och hjälper till med att svara på förfrågningar.

Mot bakgrund av detta är det intressant att ställa sig några frågor:

  • Skulle publicering av talet 225462883947465775513356118837353101017734575740 kunna ge nära 1 års fängelse och mångmiljonskadestånd?
  • Om du öppnar din BitTorrent-klient för att helt lagligt ladda hem t ex. operativsystemet Linux och datorprogrammet i bakgrunden, som en del av DHT-tekniken, automatiskt hjälper en annan användare att hitta rätt till andra, för dig helt okända, användare som delar ut en piratkopierad fil, gör du då något olagligt?
  • Om du inte gör någonting olagligt när du hämtar Linux på ovanstående sätt, varför ansåg då Hovrätten sig ha rätt att förbjuda internetleverantören Portlane att ge internetaccess till trackern openbittorrent.com?  Den trackern utförde väsentligen samma typ av jobb som din BitTorrent-klient med DHT-stöd gör. Lägg därtill att i båda fallen handhas ingenting annat än IP-adresser och hashsummor – inga filnamn eller beskrivningar förekommer. Det är alltså omöjligt att veta vilka filer som överförs.
  • Om vitesförbudet inte ska tolkas som att handlingen i sig är olaglig, innebär det då att domstolar har rätt att på liknande sätt förbjuda enstaka BitTorrent-användare från att använda sig av modern BitTorrent-teknik?

Avslutningsvis skulle jag vilja nämna något helt annat som är värt att hålla ögonen på:

I september i år kommer Hovrätten för Västra Sverige i en vägledande dom (mål B 3613-12) att besluta om internetdomännamn kan be föremål för förverkande i Sverige (tingsrätten ansåg det), dvs. att domännamnet ifråga, om jag förstått saken rätt, tillfaller staten. Utöver att Nils Funcke tagit upp det och att det diskuterades kort på Internetdagarna så verkar saken ha gått ganska obemärkt förbi, vilket är högst beklagligt.

[*] Det här talet är nästan identiskt med det korrekta, men en siffra har ändrats. Se TorrentFreak för detaljer. Förresten, är det ingen T-shirtsförsäljare som funderat på att trycka upp det hexadecimala numret?

Är du bekväm med att Paypal har fri tillgång till dina Dropbox-filer för att kunna övervaka deras innehåll? Inte?

Det skulle nämligen kunna vara följden av PayPals krav på dem som tar emot PayPal-betalningar som ersättning för ”fildelningsprogram och tillgång till nyhetsgrupper”. Dessa villkor föreskriver nämligen att betalningsmottagaren ”must provide PayPal with free access to their service, so PayPal’s Acceptable Use Policy department can monitor the content.”

Jag har utan resultat sökt Dropbox för en kommentar.

När en internationell internetsajt anklagades för att förolämpa Atatürk beslutade en turkisk domstol att den i enlighet med nationell lagstiftning skulle blockeras. Telekommunikationsdirektoratet (TiB) som var ansvarigt för att se till att beslutet genomfördes insåg att det inte tekniskt skulle gå med mindre än att blockera hela Google Sites. Därför begärde man och fick godkännande från en domstol att förfara på det sättet. En turkisk student som hade en helt orelaterad sajt drabbades av överblockeringen och hans klagomål gick till Europadomstolen där han nu fått upprättelse.

Beslutet finns ännu bara på franska, men det finns en engelsk press-release. Domstolen beslutade att överblockeringen stod i strid med Europakonventionens artikel 10, eller som det står i press-releasen:

”By  virtue  of  Law  no.  5651, a court could  order  the  blocking of access  to content published  on  the  Internet  if  there were sufficient reasons  to suspect  that  the  content gave rise to a criminal offence. However, neither Google Sites nor Mr Yıldırım’s site were the subject of court proceedings in this case. Although the decision of 24 June 2009 had found Google Sites to be responsible for the site it hosted, no provision was made in Law no. 5651 for the wholesale blocking of access as had been ordered by the court.

Även om det bör påpekas att den turkiska lagen hade vissa brister (t ex. alltför dåliga krav på proportionalitetsbedömning) så tycker jag ändå att det är intressant att jämföra med den svenska dom som tvingade Internetoperatören Black Internet att blockera TPB i sina nät. Black Internet förbjöds närmare bestämt att medverka till att ett litet antal filmer och musikverk filldelas illegalt via TPB. Men det enda sättet att i praktiken uppfylla de krav som hovrätten ställde i sitt föreläggande var att blockera hela sajten, som naturligtvis användes till att utbyta en hel del material lagligt.

I press-releasens sammanfattning av domen står:

Article 10 guaranteed  freedom of expression to  “everyone” and applied not only to the content of information but also to the means of disseminating it.

Ponera nu att hovrätten skrivit rakt ut att Black Internet förbjuds att ge TPB internetaccess (istället för att endast medverka till fildelning av vissa verk – konsekvensen blir ju densamma). Då skulle det finnas en hel del likheter med det turkiska fallet, dvs. att oskyldig tredjeparts inhämtning och spridning av information inskränks. Frågan är vad man ska anse om förelägganden där överblockering inte explicit uttrycks men där det blir den enda naturliga följden.

via Techdirt
Se även Blockering av webbsajter – några reflektioner

Högsta domstolen har nu kommit med ett utslag i ePhone-målet (pdf). Målet handlar om huruvida ett antal ljudboksförlag har rätt att från ePhone få ut abonnentuppgifter för den som drivit en lösenordsskyddad FTP-server med ett antal ljudböcker.

Till att börja med slår HD fast att datalagringsdirektivet och motsvarande svensk lag inte utgör ett hinder för utlämning av uppgifterna. Detta eftersom trafikuppgifterna om vem som haft den här IP-adressen vid det aktuella tillfället inte lagrats i enlighet med datalagringsdirektivet utan istället enligt den lag som ger en operatör rätt att under en viss tid spara uppgifter som behövs för bland annat fakturering. ePhone hade tidigare försökt hävda att de lagrade uppgifterna i enlighet med datalagringsdirektivet, men eftersom det direktivet inte var implementerat i Sverige vid tillfället bedömde HD det som en efterhandskonstruktion.

Så långt inga överraskningar. Man kan säga att HD slår fast att lagarna inte reglerar en trafikuppgift som sådan utan snarare kombinationen trafikuppgift+syfte. Tänk dig att en internetleverantör har två databaser: A) en med trafikuppgifter vars lagring krävs av datalagringsdirektivet och B) en med trafikuppgifter som lagras för företagets egna behov, t ex. fakturering. Datalagringsdirektivet säger att uppgifter ur databas A endast får lämnas ut till behöriga myndigheter (dvs. inga privata aktörer), men reglerar inte den andra databasen. Ipred-lagen kan såvitt jag förstår (det sägs ingenting om det i domen) inte i dagsläget användas för att begära ut uppgifter ur databas A, men däremot ur databas B.

En och samma uppgift kan alltså omfattas av olika regler beroende på i vilken databas den lagras (”i vilket syfte”) , vilket kan vara litet förvirrande. Förhoppningsvis kommer PTS föreskrift om säkerhetsåtgärder vid lagring av trafikuppgifter enligt datalagringsdirektivet att göra att uppdelningen blir någorlunda tydlig.

Internetleverantörer kan precis som förrut själva råda över hur mycket trafikuppgifter som finns tillgängliga för utlämning enligt Ipred-lagen genom att inte lagra mer än nödvändigt i databas A (vilket lagen ändå egentligen redan kräver).

Den överraskande biten är HD:s bedömning av den lösenordsskyddade FTP-servern. När jag först såg vilket fall ljudboksförlagen valde att driva blev jag faktiskt förbluffad. Istället för att välja ett tydligt fall valde de en lösenordsskyddad FTP-server och mycket riktigt ansåg hovrätten att det inte tillräckligt tydligt gick att visa att det handlade om överföring till allmänheten. HD gör en helt annan bedömning grundad på dessa tre argument:

  • På FTP-servern fanns ett stor antal ljudböcker. Därför är det troligt att de varit tillgängliga för ett stort antal personer.
  • Ett flertal av de 27 böcker (vilka i sin tur endast utgjorde någon procent av samtliga böcker på servern) som var aktuella i målet är bästsäljare. Detta talar mot att  kretsen med tillgång varit individuellt bestämd och begränsad.
  • Förekomsten av bland annat release-gruppsnamn i filnamnen och .nfo-filer antyder att verken varit piratkopierade. Detta talar för att syftet med servern har varit att tillgängliggöra upphovsrättsligt skyddat material.

Det enda argument som går att förstå är det tredje, men också där är det otydligt vad som menas med ”tillgängliggöra” eftersom det är skillnad mellan att dela i en sluten grupp och att tillgängliggöra för allmänheten. Litet elakt skulle man kunna omformulera argumenten så här:

  • Eftersom det var många filer måste ett stort antal personer haft tillgång till dem.
  • Mainstream-karaktären hos ett flertal av en i sin tur helt obetydlig (och godtyckligt vald) del av samtliga filer talar för att många personer haft tillgång till den förstnämda lilla gruppen filer.
  • Eftersom filnamnen antyder att filerna piratkopierats talar det för att motivet med servern varit att tillgängliggöra (för allmänheten eller en begränsad grupp?) upphovsrättsligt skyddat material.

HD väljer också att citera den skrivning i förarbetena till Ipred-lagen som lyfter fram att i princip all otillåten utdelning på internet utgör kommersiell skala / viss omfattning och därför gör det möjligt att tillämpa Ipred-lagen, dvs. all fildelning på internet oavsett hur många filer som delas omfattas av Ipred-lagen. Jag tycker att det är rimligt att tolka den meningen som rörande tillgängliggörande för allmänheten. Därför blir jag bedrövad när HD inte förtydliggar det i följande skrivelse: ”Intrånget har avsett tillgängliggörande genom fildelning via internet och har därmed typiskt sett inneburit stor skada för Ljudboksförlagen”.

Tillgängliggörande genom fildelning via internet är inte detsamma som olovligt tillgängliggörande för allmänheten. Om Lovisa mejlar Anna en fil så kan det vara det förstnämnda utan att vara det sistnämnda. Jag tycker att domen kunde ha varit mycket tydligare på den punkten.

ePhone, eller snarare dess konkursbo, dömdes att betala motpartens rättegångskostnader på 828 923 kr.

Andra om fallet: Computer Sweden, Studio Ett, Aftonbladet, GP, Sydsvenskan, Nyheter24, DN, SvD

Det finns idag nationella undantag från upphovsrätten som gör det möjligt att skapa anpassad media för synskadade. Problemet är att t ex. talböcker som producerats i ett land inte kan föras till ett annat land och användas där, vilket gör att synskadades redan mycket bristfälliga tillgång till litteratur begränsas ytterligare och helt i onödan. Det förhandlas just nu inom WIPO om ett sätt att lösa detta, se t ex. Europaportalens artikel i ämnet där Gustav Gellerbrant, politisk sakkunnig hos justitieminister Beatrice Ask säger: ”Sveriges linje är tydlig. Vi har varit öppna för ett bindande avtal och vi är förhoppningsfulla om att man kommer att reformera EU-linjen”.

Men har Sverige verkligen synskadades bästa för ögonen i förhandlingarna? Det är inte utan att man undrar efter att ha läst James Loves redogörelse:

”In the European Union, the European Commission and a handful of member states want to limit exceptions to cases where publishers do not have similar products on the market, even though it is not common in the EU to make such exceptions conditional upon commercial unavailability. The EU wants restrictive three step language in the agreement. It’s hard to know who the hardliners are in the EU. The EC says they are now Belgium and Sweden, and Belgium does have a large delegation here. Others think the problem is more with France and Germany. We know from the past SCCR that Austria is opposed to a treaty. Most of the EU country positions are not transparent, by design.”

Återigen ser vi problemen med slutna avtalsförhandlingar där inte ens förhandlingspositionerna redovisas. Men inte kan det väl vara så att våra politiska företrädare är beredda att kasta synskadades mänskliga rättigheter i papperskorgen bara för att gå kommersiella aktörer till mötes om att aldrig tillåta förändringar av upphovsrätten som begränsar skyddet – hur betydelselös ändringen än må vara? Nja. Det blir ju väldigt svårt att veta var Sverige står när förhandlingarna inte är mer öppna. James Love berättar om ett annat EU-land:

”I asked Hungary if they were concerned about the use of the exceptions by blind persons, or the precedent a treaty would set. The immediate reply was — the precedent.”

Tillhör Sverige de länder som anser att symbolfrågan är viktigare än synskadades mänskliga rättigheter? Det är i varje fall frågan som jag ställer mig.

Se även Amelia Andersdotter.