Kan domännamn ”beslagtas”?

juni 19, 2012

Om du inte redan följer .SE-stiftelsens blogg så gör det. De har en rad duktiga skribenter som tar upp många aktuella informationspolitiska frågor. Det senaste inlägget – Kommer .SE att stänga ner thepiratebay.se? – reagerade jag dock starkt på. Närmare bestämt denna passus:

Vilka  åtgärder skulle domstolen begära?

Det går naturligtvis inte att förutse helt, men några möjligheter är att begära att domännamnet ska avregistreras, att namnservern ska tas bort eller att domännamnet ska förverkas (tas i beslag) eller sättas på .SE:s spärrlista.

Jag tycker att det är alldeles utmärkt att .SE resonerar öppet om hur man ser på eventuella blockeringskrav, men jag finner ordvalet problematiskt. Vad innebär det att ett domännamn ”tas i beslag”? När ett domännamn slås upp skickar internetanvändarens klient en förfrågan som en domännamnserver svarar på. Det handlar alltså om kommunikation – en process med vilken meddelanden utbyts. En blockering innebär att operatören av servern konfigurerar mjukvaran så att den svarar fel (”ljuger”) eller inte svarar alls (läs mer om vilka säkerhetsproblem detta leder till). Om ett påbud om blockering ska anses vara ett beslag, vad är det då som beslagtas?

Kanske ett exempel kan göra min invändning tydligare. Säg att mjukvaran DC++ används för att illegalt fildela filmen Prometheus och att filmbolaget vill stoppa det. Låt oss för ett ögonblick betrakta hantering i detta program av filer vars namn innehåller texten ”Prometheus” som ett virtuellt objekt som vi benämner P. Filmbolaget framför nu påståendet att P bör tas i beslag av polisen. Att kalla detta för beslag är inte logiskt. Det handlar inte om beslag av egendom utan snarare om att genom tvång inskränka någons handlingsfrihet.

Är det verkligen rimligt att på detta sätt språkmässigt förvandla processer till virtuell egendom som kan tas i beslag trots att ”beslagets” innebörd blir att vissa handlingar förbjuds eller påtvingas någon?

Det här inte bara en liten språkanmärkning utan någonting som kan få stora konsekvenser. Efter att Ipred implementerades finns det skrivelser i både den svenska upphovsrättslagen och nu på senare tid i artikel 10.2 i Acta som är väldigt lika de lagar som myndigheter i USA lutar sig mot för att motivera domännamnscensur. Det vore en mycket olycklig utveckling för yttrandefriheten om Europa går i den riktningen. Därför bör vi akta oss noga för att beskriva domännamn som ting, egendom, eller hjälpmedel och istället se uppslagning av domännamn som en process.

5 Responses to “Kan domännamn ”beslagtas”?”


  1. Det enda som ”hjälper” är ett decentraliserat DNS-system som organiserar sig själv.

    Den som är intresserad av hur det skulle kunna gå till, kan googla på det! 🙂

    • Tor M Says:

      Personligen tycker jag att det är en alltför defensiv hållning. Det är inget fel på ett decentraliserat system i sig, men om stater envisas med att vidta åtgärder som bryter upp det centraliserade systemet är det olyckligt eftersom det skapar kostnader, krångel, och säkerhetsrisker.


  2. Att domännamn (bland annat) ses som egendom tror jag är svårt att värja sig mot, då de redan i många avseenden behandlas som sådan (de köps, säljs, upplåts på begränsad tid och så vidare). Inte heller hjälper det att beskriva uppslagning av domännamn som en process; det är redan en process som ändå inte utesluter att domännamnet i fråga samtidigt utgör egendom.

    Däremot kan man mycket väl ifrågasätta vad ”beslag” och ”förverkande” av annat än lös egendom innebär. Till och med fast egendom (mark och byggnader) är knepiga att beslagta; polisen kan ju normalt inte ta fastigheten med sig och låsa in den i något magasin.

    Det förekommer diskussion om huruvida immateriella rättigheter förtjänar att kallas ”egendom”, ofta med hänvisning till att de inte är fysiska objekt. Jag finner den diskussionen meningslös så länge man inte klargör vad man vill åstadkomma med att definiera om etablerade begrepp. Som du säger, det här är inte en akademisk språkfråga, utan en högst konkret fråga om vår syn på tillvaron.

    Om vi för stunden kan acceptera att det finns annan egendom än fysisk sådan, så är det lätt att räkna upp flera olika slag: Immateriell egendom (upphovsrätt, patent, varumärken med mera) utgör en viktig grupp. Ingångna avtal (hyreskontrakt, fordringar) är en annan. Andelar i bolag och dödsbo (eller rentav i vilken annan egendom som helst) är en tredje, och så vidare. Kan man stjäla en upphovsrätt? Kan man beslagta en fordran? Kan man förverka en aktie? Alla dessa frågor måste besvaras med hänsyn till de specifika egenskaperna hos varje slag av egendom.

    Domännamn har flera likheter med varumärken: De är symboler avsedda att kännas igen av andra, de kan skapas genom registrering, de kan bara åsyfta ett objekt åt gången, och de kan överlåtas från en ägare till en annan. Det finns även skillnader; ett domännamn kan ibland jämföras med en gatuadress, alltså ett namn som du inte väljer själv (annat än indirekt genom att bosätta dig på en viss plats) men som likväl visar var du befinner dig, och ett varumärke kan uppstå genom inarbetning.

    En förutsättning för att kunna beslagta något är att det alls kan överlåtas, alltså byta ägare, genom ömsesidig frivillighet eller tvång. I samband med andra världskrigets slut kom västmakterna överens med bland annat Sverige om att beslagta tysk egendom utanför Tyskland för att tillgodose anspråken på ett eventuellt krigsskadestånd. Det ledde till lagstiftning i Sverige, lagar som senare upphävdes när skadeståndskraven uteblev och ersattes av Marshall-hjälpen. Under en tid befann sig dock delar av tyska företag i princip i svenska statens ägo, och tanken var att de vid behov skulle kunna säljas på exekutiv auktion. Att sälja industrifastigheter och maskiner hade väl varit möjligt, men vad skulle man ha gjort med inregistrerade varumärken som exempelvis Bosch? Sålt det till en innehavare i Sverige och en annan i USA? Vad hade det lett till? Frågan ställdes aldrig på sin spets.

    Efter kriget förklarade en tysk domstol att Adolf Hitlers upphovsrätt ansågs ha ingått bland de nazistiska egendomar (såsom konst och fastigheter) som ockupationsmakterna konfiskerade och senare överlämnade till de nybildade myndigheterna i den tyska förbundsrepubliken av år 1949. Upphovsrätten ansågs belägen i Bayern eftersom Hitler hade varit folkbokförd där, och det är orsaken till att bayerska myndigheter än i dag anser sig ha ensamrätt att ge ut Mein Kampf, en ensamrätt som de främst utnyttjar till att hindra andras utgivningar. Det här synsättet godtas dock inte av alla andra länder, bland annat inte av Sverige, där upphovsrättslagen förbjuder att upphovsrätt ”tas i mät” hos upphovsmannen själv eller hans arvingar.

    1978-1996 fanns en organisation med namnet ”Cult Awareness Network” (CAN) som ägnade sig åt att bekämpa olika slags sekter och hjälpa deras medlemmar att lämna dem. En rättstvist med Church of Scientology (CoS) ledde till att CAN tvingades i konkurs, och konkursboet köptes upp av CoS. Därmed fick scienologerna även ensamrätten till namnet ”Cult Awareness Network”, vilket de har utnyttjat för att sprida sin egen bild av ”religionsfriheten” till alla som söker kontakt med vad de tror är den gamla sektmotståndarorganisationen.

    Händelsen företer vissa likheter med hur amerikanska FBI eller DHS lägger beslag på diverse domännamn och riktar om dem till sina egna webbsidor som myndigt (!) förklarar att den olagliga verksamhet som bedrivits på webbplatserna nu har stoppats.

    Malmskillnadsgatan i Stockholm var länge ett känt tillhåll för prostituerade. Var det verkligen ingen som insåg att man hade kunnat få bukt med verksamheten genom att ge gatan ett nytt namn, och flytta det gamla namnet till en oansenlig, välbevakad bakgata intill polishögkvarteret..?🙂

    • Tor M Says:

      Tack för dina alltid lika intressanta synpunkter Anders. Ett domännamn grundar sig i ett avtalsförhållande mellan registrar/domännamnsinnehavare och .SE. För mig verkar det litet märkligt att beskriva det i termer av ägande/egendom. Även telefonnummer kan överlåtas (även mot betalning såvitt jag vet), men vi använder i det sammanhanget oftare ”innehavare” än ”ägare” för att beskriva det faktum att ett nummer är kopplat till en viss abonnent.

      Vad gäller beslag verkar brottsbalken fokusera på ”föremål”, så om något är det väl förverkande som skulle kunna komma ifråga. För att så skall kunna ske måste åtgärden ”behövas för att förebygga brott”, .SE anses vara ”annan som medverkat till brottet”, och domännamnet vara ”egendom som har använts som hjälpmedel vid brott”. En sådan tolkning framstår för mig som märklig.

      Skrivningarna i upphovsrättslagen tycker jag är litet mer svårtolkade. I brottsbalken förskrivs det hos vem förverkande får ske, men i URL omfattas ”egendom med avseende på vilken brott föreligger” och det verkar inte finnas något krav på att .SE ska anses utgöra ”annan som medverkat till brottet”.

      För den som vill läsa mer finns förresten texten Domännamnets Rättsliga Ställning i Sverige och .SEs seminarium Vem kan stänga av en .se-domän? från 2011 (bläddra ned till Daniel Westmans del).

  3. Anon123 Says:

    Ja tyvär.


Kommentarer inaktiverade.