Varumärken och äganderätt

juni 4, 2012

Problemet med att hävda att upphovsrätten är en form av äganderätt är att det lätt leder tanken fel. Fysiskt ägande kan betraktas på två sätt – antingen som en relation till det ägda tinget eller som en relation till andra människor där äganderätten utgör en begränsning av andra människors handlingsutrymme (jämför mitt tidigare inlägg Är immaterialrättsskydd en rättighet?). När det gäller immaterialrätt är endast det senare perspektivet möjligt. Istället för att handla om ett besittande av en sak handlar det alltså om en begränsning av andra människors frihet att handla på ett speciellt sätt (man behöver inte nödvändigtvis lägga någon värdering i detta).

På bloggen The IPKat stötte jag häromdagen på ett inlägg som jag tycker tydliggör detta. Det handlar om lagstiftning i Australien som förbjuder tobaksföretag att sälja cigarettpaket med varumärkesskyddade logotyper och färgscheman på. Alla paket ska vara tråkigt brungula och endast vara försedda med text enligt visst standardformat. Syftet är naturligtvis att befrämja folkhälsan. Från olika håll har det riktats kritik mot detta från dem som menar att det är ett sätt för staten att expropriera immateriell egendom – varumärken. Så här bemöter emellertid prof. Mark Davidsson de argumenten:

”There is simply no right to use a trade mark under the TRIPS agreement and the arguments to that effect are considerable (here).  The only right given is a right to prevent others from using one’s trade marks. The absence of a right of use has a considerable impact on the argument about expropriation. If a right of use does not exist, how can it be taken? Even if property is taken, expropriation also involves an acquisition by government of that property. Governments considering plain packaging measures have no intention or desire to acquire or use tobacco trade marks.”