Case For Copyright Reform – några reflektioner
april 24, 2012
Jag har precis läst den nysläppta boken Case for Copyright Reform av Christian Engström och Rick Falkvinge och tänkte dela med mig av några reflektioner.
Det är intressant att ledande figurer i piratpartiet ställer sig bakom en kommersiell skyddstid på 20 år. Vi har ju redan sett detta från gröna gruppen men att det görs även när det inte föreligger något kompromissbehov kom som en överraskning för mig. Speciellt som Rick, om jag minns rätt – åtminstone tidigare, egentligen inte velat ha något kommersiellt skydd alls. Jag undrar om piratpartiet kommer att följa efter. En kommersiell skyddstid på 20 år med krav på registrering efter 5 år skulle säkert göra piratpartiets politik mer lättsmält för många.
När det gäller moral rights tycker jag återigen att pirater gör misstaget att anta att detta endast handlar om rätten till erkännande. Om det är det som avses vore det bra att vara tydlig med det. Den fria samplingsrätt som PP står för riskerar nämligen att komma i konflikt med bland annat respekträtten.
Jag tycker också att det finns en otydlighet i diskussionen om privat kommunikation. Att annonsera ut att en fil är tillgänglig för nedladdning till allmänheten är inte privat kommunikation såvida man inte definierar privat kommunikation som överföring mellan privatpersoner.
Författarna överväger ett DRM-förbud och skriver ”There is no point in having our parliaments introduce a balanced and reasonable copyright legislation, if at the same time we allow the big multinational corporations to write their own laws, and enforce them through technical means”. Det där sättet att argumentera på riskerar att komma tillbaka och bita en i baken tror jag. Det behöver inte vara fel att överväga ett förbud (även om jag personligen är mycket tveksam till det) utan jag reagerade mer på resonemanget som till sin form liknar anti-piraters. På samma sätt tycker jag att författarna eventuellt öppnar upp för motangrepp i samband med att de förklarar varför endast kommersiell användning ska åtnjuta skydd:
”The reason is very simple. The principle of ‘follow the money’ is enough to enable the authorities to keep track of commercial activities. If an entrepreneur wants to make money the very first thing he has to do is to tell as many people as possible what he has to offer. But if he is offering something illegal, the police will get to hear about it before he has had the time to attract any larger circle of customers.”
En av de delar som jag tyckte var allra bäst handlade om avstängning från internet – en kort och bra sammanfattning. Jag fann dock jämförelsen mellan den arabiska våren och Pirate Bay litet magstark.
Angående skadestånd skriver författarna att ”Under current European laws, damages are (at least in principle) limited to actual losses that the party that wins can show that he has actually suffered. They have to be proportional”. I den svenska lagstiftningen verkar skälig ersättning räknas som skadestånd och som det mycket tydligt beskrivs i bland annat TPB-domen behöver skälig ersättning inte ha någonting med den faktiska skadan att göra. Så är det redan idag.
En annan del som jag fann överraskande var den om långfilm: ”But even if it would be true that movies can’t be made the same way with the Internet and our civil liberties both in existence, then maybe it’s just the natural progression of culture”. Det anknyter litet till något som Rasmus Fleischer och Oscar Swartz varit inne på tidigare (kul förresten när man får chans att gräva upp litet gamla inlägg från de nedre bloggsedimentlagren). Denna nya linje framstår för mig som mer intellektuellt hederlig.
Något som betonas i boken är att det inte är piratpartiet som skapar den utveckling som vissa inom kultursektorn räds, utan att politiken istället handlar om att hindra att grundläggande samhällsvärden och rättsprinciper skadas i försök att stoppa en utveckling som kommer att inträffa i vilket fall som helst. Det är mitt intryck att pirater ofta brukade lyfta fram detta argument tidigare, men på senare tid gjort det alltmer sällan.
april 24, 2012 at 21:06
”Jag tycker också att det finns en otydlighet i diskussionen om privat kommunikation. Att annonsera ut att en fil är tillgänglig för nedladdning till allmänheten är inte privat kommunikation såvida man inte definierar privat kommunikation som överföring mellan privatpersoner.”
Nja, det är väl snarare så att om vi anser att _anonym_ + privat kommunikation är en mänsklig rättighet, så kommer det inte vara möjligt att identifiera personen som står bakom annonseringen av fildelningen, och därmed faller systemet att kontrollera icke-kommersiell fildelning. Möjlighet till anonymitet är en mänsklig rättighet (anser jag), för annars skulle man inte kunna kontakta (online)-tidningar och samtidigt avhålla sig från att vara identifierbar.
april 25, 2012 at 07:09
Jag förstår din poäng, men du verkar egentligen inte argumentera mot det faktum att för att upptäcka allmän utannonsering av upphovsrättsskyddade verk krävs inte med nödvändighet övervakning av allas privata kommunikation eller tvingande avanonymisering av alla. Starkare invändningar vore kanske istället att peka på att internet är ett nät av nät eller att flödet i privata kanaler, sociala nätverk och offline idag är så snabbt att det ändå är lönlöst att försöka stävja allmän utannonsering.
Min poäng var helt enkelt att texten skulle bli starkare om författarna var litet tydligare och själva tog upp och bemötte denna typ av invändning mot deras resonemang.
april 25, 2012 at 08:26
Kan du förklara varför man inte måste avanonymisera alla för att ha möjlighet att hitta ”annonsören” ? Vem ska besluta om när avanonymisering ska då ske? Antingen har man ett nät där man inte tillåter anonymitet (då kan alla spåras oavsett vad), eller så tillåter man anonymitet, och då kan användarna själva använda detta för ospårbar fildelning.
april 25, 2012 at 09:45
Det beror förstås på hur man definierar begreppet anonymitet – om det används för att beskriva ett individuellt fall eller ett helt nät, om villkorad anonymitet kan anses vara anonymitet, om anonymitet är en förutsättning och/eller ett utfall.
För att göra det litet mer konkret: om en fildelare delar ut en fil till allmänheten, går det att spåra till en viss IP-address utan att avlyssna privat kommunikation. Vad jag reagerade på var helt enkelt att ett sådant motargument inte förutsågs och besvarades i texten.
”Möjlighet till anonymitet är en mänsklig rättighet (anser jag), för annars skulle man inte kunna kontakta (online)-tidningar och samtidigt avhålla sig från att vara identifierbar.”
I den mån det är möjligt att bryta anonymitet menar jag att det endast borde få ske för tillräckligt allvarliga brott och att sådana uppgifter inte ska få lämnas ut till andra än behöriga myndigheter.
april 25, 2012 at 11:40
Du försöker separera ”nät” från ”individ” i anonymitetsbegreppet, vilket inte är (i min mening) tekniskt möjligt. Du säger sedan att man kan ”bryta” anonymiteten genom att begära ut IP-uppgifterna; i min definition av anonymitet var man i så fall inte anonym från början. Om du använder en anonymiseringstjänst, t ex nätverket Tor, så kan du inte spåra avsändaren (eftersom det inte finns några loggar, detta gäller även vid implementation av DLD). Således, om du begår fildelning i Tor-nätverket så är det ospårbart. Enda sättet att stoppa fildelning i Tor-nätverket är att göra det olagligt att inte spåra användarna (dvs spara loggarna), och då förlorar man anonymiteten. Om jag som medborgare vill kunna avslöja en konspiration i regeringen, så är det väl ändå ganska naturligt att jag vill ha ”riktig” anonymitet, och inte en sådan som du möjligen förespråkar; att anförtro din identitet till en tredje part.
För att summera min åsikt: Anonymitet är en sak, och avlyssning en annan. Båda är viktiga medborgliga rättigheter. Om jag skriver ett vanligt brev som jag skickar med posten så kan jag välja att vara anonym (dvs, inte skriva vem avsändaren är på kuveret eller på brevet). Avlyssning innebär att brevet kan öppnas och inspekteras i transit, men det är en annan sak. _Båda_ dessa rättigheter vill jag även ha online.
För att gå vidare i resonemanget om hur då brottbekämpning ska föras på nätet. Även här gäller samma princip online som offline. Om ett brott klassificeras som särskilt allvarligt så kan polisen få tillgång till buggning (via en domstol). Det betyder att när man identifierat en person som misstänkt så kan man avlyssna/logga all information, men det kommer aldrig att gälla den information som personen förmedlat _före_ buggningen. Återigen så använder vi samma princip online som offline.
Med detta resonemang blir det därmed omöjligt att ”hantera” fildelning för icke-kommersiellt bruk, och därför ska den legaliseras. Annars blir kränkningen av de mänskliga rättigheterna för stor (dvs, rätten att vara anonym online som offline, och rätten att inte bli konstant avlyssnad online som offline).
april 25, 2012 at 13:07
datavetaren skrev:
”Du försöker separera ”nät” från ”individ” i anonymitetsbegreppet, vilket inte är (i min mening) tekniskt möjligt.”
Jag är litet osäker på vad du menar med detta. Om du menar att trafik som mynnar ut ur en nod ofta inte går att koppla till en specifik individ håller jag med.
”Du säger sedan att man kan ”bryta” anonymiteten genom att begära ut IP-uppgifterna; i min definition av anonymitet var man i så fall inte anonym från början.”
Exakt. Vi använder helt enkelt ordet på litet olika sätt. Jag säger inte att någon användning skulle vara fel.
”Om jag som medborgare vill kunna avslöja en konspiration i regeringen, så är det väl ändå ganska naturligt att jag vill ha ”riktig” anonymitet, och inte en sådan som du möjligen förespråkar; att anförtro din identitet till en tredje part.”
Jag tror att du missförstår mig. Jag förespråkar en lagstiftning som gör det möjligt att bryta igenom anonymitetslager endast när det är proportionerligt och sker på ett rättssäkert sätt som minimerar risken för onödiga integritetskränkningar. Det betyder inte att jag förespråkar förbud mot tekniska lösningar som gör det svårt att röja någons identitet.
april 25, 2012 at 13:34
Problemet här är att detta blir en kapplöpning som blir ”omöjlig” att vinna. Om fildelare inte litar på telekom- och bredbandsleverantörer (dvs, de sparar loggar för eventuell IPRED-tillämpning) så kommer användarna att flytta till Tor-nätverk där loggning inte sker (= full anonymitet). Vad blir då nästa steg? Att kräva _alla_ tjänsteleverantörer att logga uppgifter så att en person kan identifieras i efterhand? (= ingen anonymitet). Mitt resonemang går ut på hur långt lagstiftaren ska gå. Om man till varje pris vill bekämpa fildelning så innebär det slutet för full anonymitet, och det är precis dit jag vill komma. Notera att samma resonemang är ej applicerbart på t ex barnporr. För ett sådant brott så är brottets karaktär lämpligt nog för buggning (efter domstolsbeslut) och eftersom det är relativt få människor som sysslar med sådant så blir övervakningen högst begränsad. Detsamma kan gälla för organiserad brottslighet, o.s.v.
Det är uppenbart att vi talar förbi varandra här. Vi talar om två olika sorters anonymitet. En ”halv anonymitet” där identifieringen inte är fullständigt anonym, utan känd av en tredje part (telekomleverantör), och ”full anonymitet” (som jag bara kallar anonymitet) som är fullständigt oidentifierbar. Att ha lagstiftning på halv anonymitet blir ganska meningslös då alla som verkligen vill vara anonyma kommer att använda ”full anonymitet” och inte ”halv anonymitet”. Vart vill du komma?
Vill du förbjuda ”full anonymitet”? (något som jag anser ska vara en mänsklig rättighet)
(Jag ska även poängtera att ”full anonymitet” åstadkoms idag genom VPN + Tor-nätverk)
april 25, 2012 at 14:26
Även om du drar resonemanget till sin spets är det inte säkert att alla som läser boken gör det. Vad jag tog upp är inte nödvändigtvis en svaghet i resonemanget utan mer av en otydlighet.
”Vill du förbjuda ”full anonymitet”? (något som jag anser ska vara en mänsklig rättighet)”
Nej. Jag har redan svarat på den frågan här ovan.