Empirisk studie om privatkopieringsersättningen i EU

oktober 21, 2011

Professor Martin Kretschmer vid Bournemouth University har skrivit en alldeles färsk rapport (pdf) för Intellectual Property Office – ett statsorgan i Storbritannien – om privatkopieringsersättningen i EU. Han pekar i studien bland annat på de stora skillnader som finns mellan olika EU-länder i termer av vad som avgiftsbeläggs, enligt vilka kriterier, hur mycket och hur pengarna fördelas, och pekar på att skillnaderna saknar grund i verkligheten.

På konkurrensutsatta marknader verkar kostnaderna ofta kunna sväljas av mellanled istället för av kulturkonsumenterna som det var tänkt. Ett undantag härvidlag är de skandinaviska länderna där slutkonsumenterna verkar vara mer villiga att betala ett högre pris. Landet med högst totala privatkopieringsersättning per capita är föga förvånande Frankrike (för en överblick, se kartan på sida 11).

Rapporten baseras på tre delstudier och jag fann studie III (börjar på sida 56 i pdf-filen) särskilt intressant då den tar upp olika modeller för att förklara privatkopieringsersättningen. Kretschmer beskriver en rad olika konsumentaktiviteter som involverar upphovsrätt och konstaterar att kopiering för backupändamål, arkivering, tidsskiftning, formatskiftning och att sprida kopior till familj/vänner hör till sådant som alla köpare förväntar sig kunna göra och som säljare inte kontrollerar efterlevnaden av och att dessa aktiviteter därför redan är inbakade i säljarens pris. Därför leder sådana aktiviteter inte till någon skada som bör täckas av ett ersättningssystem.

Kretschmer föreslår vidare ett statligt avtalslicenssystem som skulle kunna infatta även nedladdning för privat bruk och uppladdning till digitala lagringssystem, och säger i samma andetag att en än mer elegant lösning vore ett avtalslicenssystem som också täcker fildelning (inklusive av remixade alster).

Här följer ett citat från utredarens slutsatser:

En bra politik ska ge incitament till rättighetsinnehavare att göra upphovsrättsskyddat material tillgängligt i en form som möjliggör privat kopiering, eftersom det ger uppenbara fördelar vad gäller innovation och lärande om användare har en så bra tillgång som möjligt till kulturellt material (så länge som incitamenten till att skapa materialet är tillräckliga). Men EU-kommissionen har ett omvänt sätt att läsa villkoren om rättvis kompensation i Infosoc-direktivet. Rättighetsinnehavare som ger rätt till privat kopiering (tex. genom att använda tillåtande inställningar i sina DRM-system, eller genom att tillåta icke-kommersiellt bruk genom en Creative Commons-licens) går miste om sitt berättigande till rättvis kompensation.

Följaktligen verkar den europeiska politiska linjen ge incitament till rättighetsinnehavare att använda restriktiva villkor som sedan bryts av användarna, vilket låter rättighetsinnehavarna peka på en skada som behöver kompenseras.

En lösning till denna motstridiga politik skulle kunna vara att (1) undvika att ge ett berättigande till kompensation för en begränsad mängd privata kopieringsaktiviteter, som till exempel formatskiftning (genom en de minimis-tolkning av skada), och (2) omvandla en rad andra privata, icke-kommersiella aktiviteter som skulle kunna uppmuntra konsumentdriven innovation, och tjänster som underlättar sådan innovation, till statligt reglerade licenser (som kan förstås som ”rättvis kompensation” för skada).

Kommentera gärna.