Bakgrund till EU:s upphovsrättsförlängning

september 16, 2011

Jag roade mig med att titta igenom den konsekvensanalys (PDF) som finns att ladda ner från EU-kommissionens webbsida om förlängningen av skyddstiden för fonogram. Även om man är ganska luttrad så kan man inte annat än häpna över hur ensidig den är. Det faktum att intäkter för skivindustrin är kostnader för samhället och medborgare verkar inte ens ha föresvävat författarna. I en kommentar från akademiskt håll  (rekommenderad läsning) konstateras att enligt kommissionens egna siffror skulle en förlängning från 50 till 95 år (det som var aktuellt vid tidpunkten) ge skivbolag och artister upp till en miljard euro i ökade intäkter. Några kostnader beräknas inte eftersom sådana enligt konsekvensanalysen i praktiken inte verkar finnas. Nej, jag överdriver inte. Så här kan man sammanfatta analysen – jag citerar fritt:

  • Aktörer som sänder vi radio och TV: har redan licensavtal som innebär att de inte betalar per verk och de påverkas därför inte alls av en förlängning.
  • Offentliga inrättningar (barer, hårsalonger, etc.): påverkas ej av en förlängning eftersom andelen upphovsrättsskyddad musik inte påverkar deras kostnader.
  • Konsumenter: det finns inga tydliga bevis för att priset för upphovsrättsskyddad musik skulle skilja sig från musik som är i public domain. Detta skulle kunna betyda att public domain-företag inte nödvändigtvis skulle sälja musik till lägre pris än det på musik som marknadsförs av skivbolag. Om skyddstiderna inte förlängs skulle den ekonomiska avkastningen förskjutas från artister och skivproducenter till public domain-skivbolag. Det skulle gynna dessa public domain-skivbolag, men skulle inte vara gynnsamt för den kulturella mångfalden då intäkterna inte går till artister eller A&R. Public domain-skivbolag tillgängliggör dessutom inte sin musik via internet utan endast via försäljning av CD-skivor.
  • Kulturell mångdfald: utan en förlängning skulle lägre lönsamhet skulle kunna få till följd att skivbolag inte tar hand om gamla originalinspelningar samt bara utger en mer välkänd och lönsam repertoar, vilket skulle skada mångfalden.
  • Samhällets informationstjänster: inga effekter av en förlängningen på digitala bibliotek och liknande tjänster skulle märkas. Även om de skulle behöva rättighetsklarera inspelningar under ytterligare ett antal år så skulle de ju ändå behöva hantera den egentliga upphovsrätten under hela upphovsmannens livstid och 70 år efter hans/hennes död. Behovet av rättighetsklarering kvarstår alltså i vilket fall som helst.
  • Den internationella dimensionen: utan förlängning kan investerare bli mer benägna att stödja musik som är avsedd för den amerikanska marknaden eftersom skyddet där är längre.

Det är ju idel snurriga resonemang. Ta bara det om konsumentpriset. Om jag lyssnar via Spotify så påverkas naturligtvis Spotify:s licenskostnader av om musiken är fri eller ej, vilket i sin tur styr priset som jag betalar. Ju större dominans majorbolagen har desto svårare blir det för musiktjänster på nätet att utvecklas. Ett antagande som görs genomgående är att fonogram bara kan tillgängliggöras via skivbolag. Att människors fildelning i sig utgör ett digitalt filarkiv verkar inte ens ha beaktats.

Enligt konsekvensanalysen kan musiker och skivbolag tjäna upp till en miljard euro utan att någon behöver betala. Om bara någon kunde förklarar hur det skulle gå till.

Här är några ytterligare citat:

”En förlängning av skyddstiden skulle inte ha några negativa effekter på priset för konsumenter och skulle ge positiva resultat avseende kvaliteten på såväl tjänster som urval för konsumenter. Det skulle sända en tydlig signal om att musikindustrins och konsumenternas intressen inte är motstridiga utan sammanfaller på en konkurrensutsatt marknad.”

”De olika prismodeller som finns för online-musik visar tydligt och klart att huruvida en inspelning täcks av upphovsrätt eller ej inte är en relevant faktor för prissättning för konsumenter.”

”Att förlänga skyddstiden endast för nya inspelningar är en enkel lösning, men den ger inga direkta lättnader för de som har de problem som identifierades tidigare i konsekvensanalysen. Det är av den anledningen som den inte är av intresse för musikartisters representanter och inte analyserats i detalj.”

Den kommentar från akademiskt håll som jag länkade till ovan beräknar att av skivbolags och artisters ökade intäkter skulle 96% gå till de fyra stora majorbolagen (som får merparten) och de musikutövare som är bäst betalda. Resterande fyra femtedelar av musikutövarna skulle få dela på 4% av de samlade intäkterna, vilket skulle ge en årlig inkomst om 24-58 euro.

Vad gäller bevarande av gamla inspelningar så konstateras i en amerikansk studie att endast en sjundedel av historiskt värdefulla inspelningar tillgängliggörs av rättighetsinnehavaren och liknande inspelningar är mer lätttillgängliga i EU som har en kortare skyddstid.

Det ska påpekas att beloppet en miljard euro härstammar från musikindustrins egna beräkningar och alltså bör tas med en rejäl nypa salt. Oavsett hur väl den uppskattning stämmer så blir EU:s agerande i den här frågan svårt att förstå. Antingen är kostnaderna för medborgarna enorma och snedfördelningen av pengarna näst intill total, eller så är vinsterna för musikutövarna förhållandevis små och samhällskostnaden förknippad med en inlåsning av verken fortfarande oacceptabel.

Tidigare inlägg: Skyddstid för närstående rättigheter förlängs, Retroaktiv förlängning av upphovsrätten – en liknelseSkyddstullar mot historien.

One Response to “Bakgrund till EU:s upphovsrättsförlängning”

  1. Fredrik Says:

    Wow. Om EU-kommisionen har läst den där konsekvensanalysen helt utan kritik förstår man nästan deras resonemang.


Kommentarer inaktiverade.