Är immaterialrättsskydd en rättighet?

januari 9, 2010

Jag tänkte ägna det här inlägget åt att analysera huruvida de ekonomiska delarna av immaterialrättsskyddet är en moralisk rättighet. Jag kommer att utgå från artikeln Could There be a Right to Own Intellectual Property? (pdf) som är författad av James Wilson och publicerades i Law and Philosophy för ett halvår sedan. I mitt första inlägg på den här bloggen skrev jag att ”jag saknar ett svar på frågan vem som har rätt att ta information som inte tidigare publicerats och offentliggöra den? Det borde rimligtvis vara en intressant integritetsfråga”. Jag återknöt också till detta i inlägget Frihet till – frihet från. Jag kan nu efter att ha läst denna artikel se denna min intuition i ett klarare ljus. Denna rätt finns idag rent lagtekniskt formulerad i samband med definitionen av den ekonomiska upphovsrätten, men bör istället hänföras till de ideella rättigheterna. Detta är precis vad Wilson gör och hans analys avgränsas sedan till de rent ekonomiska rättigheterna. Begreppet ”moral rights” är förresten tvetydigt på engelska och artikelförfattaren använder det i betydelsen moraliska rättigheter. De ideella rättigheterna kallar han istället för ”author’s rights”.

Han förklarar efter en kort introduktion sitt mål:

In this article, I shall argue that regardless of what we might want to say about moral rights to own private tangible property such as land, or cars or toothbrushes, there cannot be a moral right to own private intellectual property. Hence if the argument of this article is sound, legal rights to own intellectual property cannot be justified by the appeal to the moral right to own intellectual property, for there can be no such right. To put the point in terms of an old distinction, unauthorised use of intellectual property can only ever be a malum prohibitum,and never a malum in se: unauthorised use of intellectual property is not wrongful where it has not been prohibited.

This conclusion is not new. For example, Thomas Jefferson expressed the same thought as follows: ‘‘Inventions then cannot, in nature, be a subject of property. Society may give an exclusive right to the profits arising from them, as an encouragement to men to pursue ideas which may produce utility, but this may or may not be done, according to the will and convenience of the society, without claim or complaint from anybody.’’

De juridiska termerna malum prohibitum och malum in se står för, som man nästan kan gissa, handlande som är orätt eftersom det är förbjudet (i lag) respektive handlande som är orätt i sig (mord är t ex. orätt oavsett om lagen förbjuder det eller ej). Jag tycker att det känns som användbara begrepp eftersom våra lagar ibland av praktiska skäl kan vara så brett utformade att de förbjuder även enskilda handlingar som inte medför några men för andra människor. Wilson gör utterligare en begränsning utöver inskränkningen till den ekonomiska rätten – han behandlar endast inneboende moraliska rättigheter (se artikeln för en längre utläggning om detta):

We can distinguish between intrinsic and instrumental moral rights. Intrinsic moral rights are those which are justified by features of the intrinsic moral right holder which are morally important to protect, or serve, when considered on their own. Instrumental rights are those which are justified by something other than features of the moral right holder which are morally important to protect, or serve, when considered on their own.

Han har också en liten intressant utläggning om huruvida man bör se äganderätt för materiella respektive immateriella ting som en rätt i relation till det ägda eller i relation till andra människor. Jag har ofta problem med människor som hävdar att man har ”rätt till sitt arbete” eftersom vissa av dem verkar se det som en rätt till den abstrakta idén ”arbete”, vilket framstår som smått absurt, snarare än som en rätt i förhållande till andra människor och deras handlingar. Här verkar jag också få medhåll från Wilson:

I shall assume that, at least insofar as we are talking about intellectual property, rights should be conceived of as rights in personam, i.e. as fundamentally person-to-person rights, by which the owner has a set of rights against other persons not to be interfered with in respect of the usage of the thing owned, rather than as rights in rem (as person-to-thing rights to the thing owned, with which nonowners have a duty not to interfere). This is a controversial claim if taken as a claim about ownership in general.

However, it is not controversial as a claim about ownership of intangible property. For it is implausible to account for ownership of intangibles such as an Arsenal season ticket, a timeshare on a holiday home, or a set of share options, as rights in rem: the things owned are abstract rather than a concrete, and also depend for their very existence on certain other socially constructed norms, so it is difficult to make sense of what the ‘‘thing’’ is which the right is supposed to range over in any way other than as a set of rights against other persons. If these considerations are persuasive in making us think that ownership of intangible objects in general should be understood in terms of rights in personam, then a fortiori we should think of ownership of intellectual property in this way. For the objects of intellectual property are not only abstract and socially mediated (like the timeshare or share option), but in addition are types rather than particulars. This makes it even more difficult to think of ownership of intellectual property in terms fundamentally of a relationship between the owner and a thing, rather than as fundamentally a set of rights against others with respect to a particular type.

Whether we accept that we should think of intellectual property rights as rights in personam, or if we attempt (heroically) to conceive of them as rights in rem, we must be mindful of the fact that we need to justify the right to those whose freedom is restricted by it. Rights to own intellectual property entail (or are constituted by) rights against others to prevent them from doing certain things; hence the primary people to whom the right needs to be justified are those who are prevented from doing what they would otherwise be able to do.

Wilson beskriver sedan den definition på ägande som han kommer att luta sig mot:

For the purposes of my argument we can adopt the following conception of ownership:
An individual has rights of ownership in relation to some resource if she has (R1) the right to use that resource (to do any of the things that, generally speaking, one may use resources to do in that society), (R2) the right to exclude others from its use, occupancy and possession, and (R3) the power to transfer these rights to others by way of gift, sale or bequest.

Argumentet går i enkla drag ut på att det av verks icke-rivalitet följer att alla har rätten R1, och R3 är då i praktiken överflödig. Huvudfrågan gäller alltså R2, dvs. rätten att exkludera. Men i frånvaron av cirkelargument (om man t ex. skulle anta att de ekonomiska delarna av immaterialrätten är inneboende rättigheter trots att det är det som ska bevisas) går det inte att demonstrera att handlingar som inte respekterar R2 leder till någon skada. Så här skriver Wilson (se artikeln för en längre utläggning kring hans rättighetsrättfärdigandeprincip):

  1. Any justification of an intrinsic moral right must show that violating the right would typically result in either a wrongful harm or other significant wrong to the holder of the right, which is independent of the existence of the moral right we are trying to justify. (The Rights Justification Principle)
  2. There are only three plausible ways in which someone might be wronged by the unauthorised copying of their published work in a way that meets the criterion set down by the Rights Justification Principle:
    • a. The creator is wronged by being excluded from the use of what she has created.
    • b. The creator is wronged by being prevented from excluding others from what she has created.
    • c. The creator is wronged by others benefiting unfairly from her creative effort.
  3. Usage of a nonrival good cannot deplete it or stop anyone else from using it. And so a fortiori unauthorised use of a nonrival good cannot prevent the author from using it. Therefore, breaching the author’s economic rights cannot prevent her from using the work, and thus cannot be the basis for a claim that the author’s intrinsic moral rights have been violated.
  4. Being prevented from making money by excluding others from access to one’s work does not constitute a wrongful harm or other significant wrong which is independent of the (putative) intrinsic moral right to exclude others from access to one’s work.
  5. Assuming there are no pre-existing agreements, benefiting from another’s effort is unfair only where so benefiting imposes a cost on the person providing the benefit. Breaching economic rights cannot impose a cost on the person providing the good, and so is not unfair.
  6. None of 2a–c provide any justification for thinking that there is an intrinsic right to own intellectual property (from 3, 4, 5).
  7. There are no other plausible wrongful harms or other wrongs caused merely by breaching economic rights which are independent of the existence of the (putative) intrinsic moral right to exclude others from copying and use of one’s creations.
  8. Therefore the economic right to make money by excluding others from access to one’s work cannot be an intrinsic moral right.

Läs gärna artikeln i sin helhet. Wilson tar bland annat upp en rad exempel för att visa att punkten 7 stämmer och att kriterierna i punkt 2 är uttömmande. Ett av exemplen hade jag aldrig ens funderat på – om en upphovsman har en rättighet att hindra någon från att radera den sista kopian som finns av hans verk, men det bör rimligtvis hänföras till de ideella rättigheterna.

Jag tycker att resonemangen i artikeln är mycket övertygande, men man ska självklart hålla i minnet av det bygger på en uppdelning av rättigheter i inneboende och instrumentella. Huruvida en sådan uppdelning är vettig är inte helt självklart och även om man köper uppdelningen så kan man ju fortfarande tycka att instrumentella rättigheter har en roll att spela. Men jag tycker ändå att resonemanget visar på att immaterialrättens ekonomiska rättigheter i någon mening inte hör hemma i samma kategori som grundläggande moraliska rättigheter.

Hur kommer det sig då att så många ser på t ex. den ekonomiska upphovsrätten som en moralisk rättighet. Wilson citerar Jeremy Waldrons ”From Authors to Copiers” där det ges en möjlig förklaring:

”Incentives work by conferring benefits on those whose activity we are trying to encourage. Such a benefit may be seen as a reward for their efforts. Rewards are what we characteristically provide for moral desert; we reward the deserving and penalize the undeserving. Therefore, authors deserve the intellectual property rights that are secured to them in the name of social policy. The thought moves from encouragement to incentive to benefit to reward to desert, so that something which starts off as a matter of desirable social policy ends up entrenched in an image of moral entitlement.”

Det vore jättekul att höra min läsares reflektioner, så kommentera gärna.

3 Responses to “Är immaterialrättsskydd en rättighet?”


  1. Det här var intressant och ganska uttömmande. Men Wilson verkar inte ta upp varför äganderätt till materiella ting är något som har hållit sig kvar i mänsklighetens historia och bara tillfälligt har övergetts för (hittills) ganska misslyckade experiment. Och hur de skälen för ägande av materiella ting inte alls gäller för immateriella. Jag har skrivit ett inlägg om det, se länk.

    Det här med om någon har rätt att förstöra sista kopian av en upphovsmans verk – det fick mig att tänka på hur Franz Kafka i sitt testamente krävde att alla hans manuskript skulle förstöras. Vilket vännen Max Brod struntade i, och lät publicera ”Processen”. Hade han rätt till det, i moralisk mening?

  2. Tor M Says:

    Hej, och tack för kommentaren. Wilson anger själv varför han inte går närmare in på det som du nämner:

    Insofar as is possible, I shall aim to remain neutral between major conceptions of ownership, intellectual property and moral rights, so that the argument in Sect. III does not presuppose any controversial claims, and hence beg the question against those who would want to argue that there is a moral right to own intellectual property.

    Jag är övertygad om att han är väl förtrogen med betydelsen av fysiska ägodelars gradvisa förfall (som naturligtvis bara tjänar som ett av flera olika argument för äganderätten).

    Frågan om döda människors ideella rättigheter är knepig. Det togs förresten upp så sent som igår av Mattias Klang på Techrisk. Hade Kafka varit i livet när publiceringen skedde hade det varit rimligt att se det som ett intrång i hans ideella rättigheter. Hur långt kontrollen över människors eftermäle ska sträcka sig är dock en svår fråga att svara på.


  3. […] Property av James Wilson, som även skrivit en intressant artikel som jag tog upp i ett tidigare inlägg). Äganderätt beskrivs ibland som ”a bundle of rights”, dvs. ett paket rättigheter. […]


Kommentarer inaktiverade.