Uppdatering:
Se även Wired UK och La Quadrature du Net

För att återknyta litet till mitt förra inlägg om hur DNSSEC omöjliggör DNS-censur märkte jag till min glädje hur Anne-Marie Eklund-Löwinder på stiftelsen .SE skrev ett inlägg om saken bara en dag efter. Inlägget som har titeln DNSSEC är här för att stanna – om inte USA drar undan mattan är väl läsvärt. Hon visar följande graf över utvecklingen mot DNSSEC i Sverige:

1) Hovrättens beslut att förbjuda Black Internet att medverka till upphovsrättsintrång genom att ge Pirate Bay internettillgång framstår i backspegeln som olagligt. Det med tanke på Scarlet-målet där EU-domstolen uttalade att internetoperatörer inte kan åläggas att övervaka all information som går genom deras nät. Det är möjligt att Svea hovrätts föreläggande inte var tänkt att slå så brett (vissa uttalanden i media vid den tidpunkten tydde på det), men det ändrar inte det faktum att man från domens ordalydelse inte kan utesluta att de var tvungna att stoppa all TPB-relaterad trafik genom sitt nät.

2) Antalet DNSSEC-signerade domäner i Sverige har gått upp från 5 000 i början av december förra året till 166 000 vid årsskiftet. DNSSEC är en teknik som garanterar att översättningen av domännamn till IP-address (t ex. från wordpress.com till 72.233.104.124) sker på ett säkert sätt. Detta så att inte webbanvändare ska kunna luras att besöka någon annan sida än den som de tror att de besöker. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap prioriterar under 2012 DNSSEC-utbyggnaden och IT-ministern har satt upp målet att alla myndigheter ska använda tekniken år 2013. Stiftelsen .SE säger att deras målsättning är att alla svenska domäner ska använda sig av DNSSEC år 2015.

Så vad har då detta med blockering av webbsajter att göra? Jo, blockering av domännamn är inkompatibelt med DNSSEC. Om en domstol ålägger en internetleverantör som använder sig av DNSSEC att blockera ett domännamn är det detsamma som att beordra dem att inte använda sig av DNSSEC och istället något mindre säkert.  Det leder helt plötsligt till en helt ny typ av proportionalitetsavvägning. Kan alla kunders säkerhet offras för att ett fåtal domäner ska kunna blockeras?

Den största internetleverantören i USA, Comcast, berättade för några dagar sedan stolt att de har fullt stöd för DNSSEC och uppmuntrade alla, och i synnerhet banker och e-handelssajter, att gå över. Samtidigt lät de meddela att den nättjänst som tidigare vidarebefordrat användare till en länkförslagssida när de skrivit in ett ogiltigt domännamn (ett sätt att mixtra med DNS-uppslagningen som många bedömt vara tveksamt, fastän det här motiverades av annonspengar och hjälpsamhet snarare än illvilja) skulle stängas ned eftersom den inte var kompatibel med DNSSEC. Comcast skrev:

Domain Helper has been turned off since DNS response modification tactics, including DNS redirect services, are technically incompatible with DNSSEC and/or create conditions that can be indistinguishable from malicious modifications of DNS traffic (including DNS cache poisoning attacks).

Med tanke på att Comcast, som för övrigt äger NBC Universal, stödjer de drakoniska lagförslagen i USA om rättsosäker blockering av webbdomäner verkar det som om den ena handen inte riktigt vet vad den andra gör (på samma sätt som delar av den amerikanska staten i försök att hjälpa yttrandefriheten i världen stödjer projekt som TOR, men samtidigt överväger att införa lagar som skulle underminera och kanske till och med förbjuda sådan anonymitetsmjukvara). I Sverige har regeringen en utbredd DNSSEC-användning som ett uttalat samhällsmål samtidigt som det stiftas lagar som syftar till att låta rättighetsinnehavare ansöka om blockering och censur på webben. Det känns som upplagt för konflikter.

4.35. In the opinion of the court the defense fails that a blockade is ineffective and therefore disproportionate. There will undoubtedly be subscribers who will manage to circumvent the blocks such as Ziggo and XS4ALL set. But that is insufficient reason to reject the claimed blocks. The blocks will be at least an additional barrier. It is clear from the fact that in Italy, witnessed the Brain submitted and not denied documents after the access to The Pirate Bay was blocked in a few months the number of visitors to The Pirate Bay declined from 140,000 to less than 10,000 unique visitors per days. A similar trend is seen in the block in Denmark, such as Brain stated without being contradicted.

Domstolen går alltså på linjen att tidigare erfarenhet visar att blockering minskar antalet TPB-besökare i ett visst land med ~92% och konstaterar att blockering därmed är effektiv.

Se även DN, Computer Sweden, Mitt i Musiken, Techdirt, TorrentFreak.

Christian Engström och Eva Lichtenberger har lagt en del ändringsförslag inför omröstningen i det rättsliga utskottet (JURI) på tisdag i nästa vecka. En omröstningen i EU-parlamentet kan komma att hållas så tidigt som mitten av januari. Jag har inte haft tid att helt sätta mig in i utvecklingen, men jag noterar att sidan unitary-patent.eu som drivs av aktivister som stödjer fri mjukvara (franska April) är kritisk till Cecilia Wikströms ändringsförslag.

För litet bakgrund till hela frågan läs gärna krönikan Ett gemensamt europeiskt patentsystem – en svårförverkligad vision av Dag Sandart.

Om vi inte passar oss skulle vi snart kunna ha den typ av mjukvarupatent som jag beskrev i ett tidigare inlägg i nästan hela EU. Det vore förfärligt. Dags för litet grupparbete!

Även om man kvalificerar bestämmelserna till att endast omfatta medveten lögn så är det ju ändå någonting som måste bevisas i domstol. Hur många privatpersoner i Sverige har råd och vågar ta risken att gå in i en civilrättslig process mot ett storföretag som känner sig trampat på tårna? Det ekonomiska systemet i Sverige gör att många har ganska små ekonomiska marginaler (pengar avsedda för utbildning, trygghetssystem och pension är i hög grad redan uppbundna). Och vill vi verkligen att människor som Fredrik Gertten ska kunna stämmas av företag som Dole i Sverige? Internationell erfarenhet visar att parten med stora ekonomiska resurser går ofta på enklare mål först för att sedan med en rad förlikningar i bakfickan övertyga även andra att foga sig.

Hur som helst så skulle jag vilja dela med mig av några reflektioner om förtal. Själv betraktar jag det t ex. som irrationellt att lita på kvällstidningars vinklingar eftersom jag vet att de ofta är tendentiösa. Om jag litar på otillförlitlig information, vems fel är det – mitt eget eller den part som förmedlade/gav upphov till informationen? Naturligtvis är förtalslagar sprungna ur pragamatiska överväganden gällande människors tid och möjlighet att avgöra källors trovärdighet, men är det verkligen rätt att lägga hela bördan på avsändaren? Har inte mottagarna av informationen ett stort ansvar i att värdera den? Om en mängd människor inte kan leva upp till det ansvaret är det då rätt att projicera detta tillkortakommandet på avsändaren och låta denne ta hela ansvaret?

Det finns även andra intressanta aspekter. Låt mig t ex. jämföra med det ideella skyddet i upphovsrätten. Om lagen ger upphovsmannen en stark kontroll över i vilka sammanhang ett verk ska få presenteras, då blir det lätt så att allmänheten antar att varje sammanhang som verket presenteras i är något som upphovsmannen står bakom. Om verket t ex. används av Sd och upphovsmannen av förståeliga skäl inte sympatiserar med dem, då blir användningen extra skadlig just på grund av de förväntningar som lagen skapar. Om lagen gav mindre kontrollmöjligheter skulle det vara färre som drog slutsatsen att upphovsmannen står bakom Sd:s användning av verket.

På samma sätt blir det med förtalslagar. Ju starkare de är desto mer påverkas människors förväntningar. En starkare lagreglering kan alltså leda till en självförstärkande process. Påståenden som utan lagen var harmlösa eftersom de rationellt sett borde avfärdats som grundlösa påståenden blir med en reglering plötsligt skadliga eftersom det för mottagaren framstår som mer troligt att informationen är sanningsenlig (då motsatsen skulle innebära risker för avsändaren). Vad är bäst – en situation där människor på grund av lagarna tror att de oftast kan lita på vad som sägs, eller en situation där människor läser kritiskt och försöker värdera sanningshalten (och kanske jämföra med andra källor)? Med tanke på att en förtalslag har svårt att täcka in insinuationer och vinklingar lutar jag mot det senare.

På samma sätt som vi har en marknad för varor har vi ett slags marknad för trovärdig information, eller ”web of trust” om man så vill. Den som ljuger och missleder sänker sitt eget värde på denna marknad. Detta gäller särskilt inom forskarvärlden, men även i stor utsträckning inom medier och vardagslivet också. Frågan är alltså i vilken utsträckning denna trovärdighetsmarknad behöver regleras, samt om vi vill sammankoppla den här marknaden med den ekonomiska marknaden. Jag tror att det av både principiella och pragmatiska skäl är rimligt att vara ytterst återhållsam.

I vilket fall som helst måste vi vara varsamma så att vi inte frånskriver oss vårt personliga ansvar för att värdera och reagera på information. Jag avslutar med ett citat från ett inlägg av Julian Sanchez som handlar om mobbning på internet men liksom anknyter till det här med det personliga ansvaret och att se ens egen del i något större:

For an analogy in the physical world, we can look to street harassment, which is enabled by the high volume of anonymous, brief public interactions characteristic of urban environments. Some men, of course, engage in vulgar and intimidating speech that anyone would consider harassing in itself. But often, the harassment is a distributed phenomenon. Many of us would not particularly mind a single stranger yelling out “Hi, gorgeous” or “You look good today!” once every other month—and I’ve seen men (inexcusably obtuse, to be sure, but not obviously malicious) react with genuine surprise when such remarks are not welcomed as compliments, not realizing they’re the tenth person in as many blocks to volunteer a similar comment to the same woman.

It may be hard to stamp out bullying, then, not just because victims are often unwilling apply the label to their own experience, but because individual aggressors can plausibly—even if somewhat disingenuously—deny that their individual actions qualify. Insofar as it may be counterproductive to encourage the victims of psychological bullying—cyber or otherwise—to consciously identify themselves as such, the more fruitful strategy may be encouraging teens on the aggressor side to be better Kantians, as it were—to imagine whether each mean offhand remark would qualify as “bullying” if it were multiplied by a dozen daily interactions, day after day, week after week.

Förresten här är ett intressant citat från generaladvokatens utlåtande:

”En möjlig immaterialrättsintrångsgörares identitet kan dock inte bestämmas enbart på grundval av IP-adressen, eftersom flera olika personer kan använda samma IP-adress för att få tillgång till internet. Så är fallet exempelvis med trådlösa nätverk som saknar effektivt skydd, obehörig användning av internetanslutna datorer och situationer där flera personer kan använda samma dator. Jag uppfattar det dock som att i vissa medlemsstater kan en IP-adress användas som bevisning för en intrångsgörares identitet.”

Se även Christian Engström.

På konkurrensutsatta marknader verkar kostnaderna ofta kunna sväljas av mellanled istället för av kulturkonsumenterna som det var tänkt. Ett undantag härvidlag är de skandinaviska länderna där slutkonsumenterna verkar vara mer villiga att betala ett högre pris. Landet med högst totala privatkopieringsersättning per capita är föga förvånande Frankrike (för en överblick, se kartan på sida 11).

Rapporten baseras på tre delstudier och jag fann studie III (börjar på sida 56 i pdf-filen) särskilt intressant då den tar upp olika modeller för att förklara privatkopieringsersättningen. Kretschmer beskriver en rad olika konsumentaktiviteter som involverar upphovsrätt och konstaterar att kopiering för backupändamål, arkivering, tidsskiftning, formatskiftning och att sprida kopior till familj/vänner hör till sådant som alla köpare förväntar sig kunna göra och som säljare inte kontrollerar efterlevnaden av och att dessa aktiviteter därför redan är inbakade i säljarens pris. Därför leder sådana aktiviteter inte till någon skada som bör täckas av ett ersättningssystem.

Kretschmer föreslår vidare ett statligt avtalslicenssystem som skulle kunna infatta även nedladdning för privat bruk och uppladdning till digitala lagringssystem, och säger i samma andetag att en än mer elegant lösning vore ett avtalslicenssystem som också täcker fildelning (inklusive av remixade alster).

Här följer ett citat från utredarens slutsatser:

En bra politik ska ge incitament till rättighetsinnehavare att göra upphovsrättsskyddat material tillgängligt i en form som möjliggör privat kopiering, eftersom det ger uppenbara fördelar vad gäller innovation och lärande om användare har en så bra tillgång som möjligt till kulturellt material (så länge som incitamenten till att skapa materialet är tillräckliga). Men EU-kommissionen har ett omvänt sätt att läsa villkoren om rättvis kompensation i Infosoc-direktivet. Rättighetsinnehavare som ger rätt till privat kopiering (tex. genom att använda tillåtande inställningar i sina DRM-system, eller genom att tillåta icke-kommersiellt bruk genom en Creative Commons-licens) går miste om sitt berättigande till rättvis kompensation.

Följaktligen verkar den europeiska politiska linjen ge incitament till rättighetsinnehavare att använda restriktiva villkor som sedan bryts av användarna, vilket låter rättighetsinnehavarna peka på en skada som behöver kompenseras.

En lösning till denna motstridiga politik skulle kunna vara att (1) undvika att ge ett berättigande till kompensation för en begränsad mängd privata kopieringsaktiviteter, som till exempel formatskiftning (genom en de minimis-tolkning av skada), och (2) omvandla en rad andra privata, icke-kommersiella aktiviteter som skulle kunna uppmuntra konsumentdriven innovation, och tjänster som underlättar sådan innovation, till statligt reglerade licenser (som kan förstås som ”rättvis kompensation” för skada).

Kommentera gärna.

• §13 föreslår förändringar av europeisk avtalsrätt för att stå upp för upphovsmän som ingått dåliga kontrakt och förbättra deras förhandlingsposition i förhållande till företag med dominerande marknadsställning. Detta tycker jag spontant verkar vara onödigt. En huvudsaklig anledningen till att vi har ett fåtal dominerande aktörer är att skyddstiderna idag är så långa. Med de kortare skyddstider som den gröna gruppen föreslår (5 år med automatik och upp till 20 vid aktiv registrering av verk) tror jag att många av dessa problem skulle försvinna.

  Ta t ex. en tjänst liknande Spotify. Idag är det näst intill omöjligt att starta en sådan tjänst eftersom nästan all musik som människor är intresserad av är upphovsrättsskyddad och rättigheterna ofta tillhör något av major-bolagen. Men tänk om all 50-, 60- och 70-talsmusik vore fri, då skulle det vara möjligt att bygga en tjänst som folk är intresserade av och ha det som en grund för framtida utökningar. Om historiska verk släpps fria kommer många tävla om att erbjuda dem på bästa sätt. Det skulle bli möjligt för nya aktörer att få in en fot och konkurrensen avseende historiska verk skulle i förlängningen kunna sprida sig till ännu skyddade verk.

• §14 talar om att stödja artister genom att tillhandahålla verktyg, information, träning och tjänster. Det låter litet överflödigt och förmyndaraktigt. Jag är övertygad om att upphovsmännen och marknaden kan lösa detta.
• §19 nämner en ”cultural flatrate” som en möjlig modell. Själv är jag mycket tveksam till det. Hur fördelar man pengarna? Om det inte går att få till någon träffsäkerhet och de flesta medborgare i förlängningen har internettillgång (dvs. alla betalar) är det lika bra att ta in pengar skattevägen. Det har två fördelar:
• Det går inte att (som idag) låtsas att fördelningen inte är en fråga om kulturpolitik utan bara ren administration, dvs. som sig bör politiseras fördelningen.
• Internetleverantörernas status som rena budbärare blir tydligare.
• §24uttrycker helt riktigt att det inte borde vara olagligt att kringgå DRM-skydd men öppnar även för ett förbud mot DRM inom ramen för konsumenträtten. Jag är mycket tveksam till sådana förbud. Jag anser att man borde uttömma andra alternativt först, t ex:
  • Följa marknadsutvecklingen. På flera områden har ju kunder visat att de inte vill ha DRM-skyddade verk.
  • Krav på tydligare märkning
  • Krav på varningstexter
  • Krav på att pliktexemplar är DRM-fria
  • Ett villkorande av upphovsrättsskyddet med att verket är DRM-fritt.

  Dessutom tror jag att kortare skyddstider kan ha en väldigt välgörande effekter på DRM-problemet. Tänk dig att mer än hälften av kulturutbudet plötsligt var fritt och distribuerades utan DRM, då blir det det som är normalfallet och risken för producenter att verk som är bundna till speciella plattformar upplevs som begränsade och dåliga ökar.

• §30 tar upp problemen med handikappanpassade verk. Jag är glad att detta lyfts fram. Det är kanske inte så många som vet, men just nu sker det en formatkonvergens för e-böcker. Både vanliga böcker och böcker anpassade för dem med läshandikapp kommer att bygga på samma e-boksformat. Detta kan potentiellt sett ge denna grupp tillgång till ett avsevärt mycket större utbud av litteratur, men det ställer även upphovsrättsfrågorna på sin spets.

Se även: Falkvinge, Christian Engström, och Anna Troberg.

• Aktörer som sänder vi radio och TV: har redan licensavtal som innebär att de inte betalar per verk och de påverkas därför inte alls av en förlängning.
• Offentliga inrättningar (barer, hårsalonger, etc.): påverkas ej av en förlängning eftersom andelen upphovsrättsskyddad musik inte påverkar deras kostnader.
• Konsumenter: det finns inga tydliga bevis för att priset för upphovsrättsskyddad musik skulle skilja sig från musik som är i public domain. Detta skulle kunna betyda att public domain-företag inte nödvändigtvis skulle sälja musik till lägre pris än det på musik som marknadsförs av skivbolag. Om skyddstiderna inte förlängs skulle den ekonomiska avkastningen förskjutas från artister och skivproducenter till public domain-skivbolag. Det skulle gynna dessa public domain-skivbolag, men skulle inte vara gynnsamt för den kulturella mångfalden då intäkterna inte går till artister eller A&R. Public domain-skivbolag tillgängliggör dessutom inte sin musik via internet utan endast via försäljning av CD-skivor.
• Kulturell mångdfald: utan en förlängning skulle lägre lönsamhet skulle kunna få till följd att skivbolag inte tar hand om gamla originalinspelningar samt bara utger en mer välkänd och lönsam repertoar, vilket skulle skada mångfalden.
• Samhällets informationstjänster: inga effekter av en förlängningen på digitala bibliotek och liknande tjänster skulle märkas. Även om de skulle behöva rättighetsklarera inspelningar under ytterligare ett antal år så skulle de ju ändå behöva hantera den egentliga upphovsrätten under hela upphovsmannens livstid och 70 år efter hans/hennes död. Behovet av rättighetsklarering kvarstår alltså i vilket fall som helst.
• Den internationella dimensionen: utan förlängning kan investerare bli mer benägna att stödja musik som är avsedd för den amerikanska marknaden eftersom skyddet där är längre.

Det är ju idel snurriga resonemang. Ta bara det om konsumentpriset. Om jag lyssnar via Spotify så påverkas naturligtvis Spotify:s licenskostnader av om musiken är fri eller ej, vilket i sin tur styr priset som jag betalar. Ju större dominans majorbolagen har desto svårare blir det för musiktjänster på nätet att utvecklas. Ett antagande som görs genomgående är att fonogram bara kan tillgängliggöras via skivbolag. Att människors fildelning i sig utgör ett digitalt filarkiv verkar inte ens ha beaktats.

Enligt konsekvensanalysen kan musiker och skivbolag tjäna upp till en miljard euro utan att någon behöver betala. Om bara någon kunde förklarar hur det skulle gå till.

Här är några ytterligare citat:

”En förlängning av skyddstiden skulle inte ha några negativa effekter på priset för konsumenter och skulle ge positiva resultat avseende kvaliteten på såväl tjänster som urval för konsumenter. Det skulle sända en tydlig signal om att musikindustrins och konsumenternas intressen inte är motstridiga utan sammanfaller på en konkurrensutsatt marknad.”

”De olika prismodeller som finns för online-musik visar tydligt och klart att huruvida en inspelning täcks av upphovsrätt eller ej inte är en relevant faktor för prissättning för konsumenter.”

”Att förlänga skyddstiden endast för nya inspelningar är en enkel lösning, men den ger inga direkta lättnader för de som har de problem som identifierades tidigare i konsekvensanalysen. Det är av den anledningen som den inte är av intresse för musikartisters representanter och inte analyserats i detalj.”

Den kommentar från akademiskt håll som jag länkade till ovan beräknar att av skivbolags och artisters ökade intäkter skulle 96% gå till de fyra stora majorbolagen (som får merparten) och de musikutövare som är bäst betalda. Resterande fyra femtedelar av musikutövarna skulle få dela på 4% av de samlade intäkterna, vilket skulle ge en årlig inkomst om 24-58 euro.

Vad gäller bevarande av gamla inspelningar så konstateras i en amerikansk studie att endast en sjundedel av historiskt värdefulla inspelningar tillgängliggörs av rättighetsinnehavaren och liknande inspelningar är mer lätttillgängliga i EU som har en kortare skyddstid.

Det ska påpekas att beloppet en miljard euro härstammar från musikindustrins egna beräkningar och alltså bör tas med en rejäl nypa salt. Oavsett hur väl den uppskattning stämmer så blir EU:s agerande i den här frågan svårt att förstå. Antingen är kostnaderna för medborgarna enorma och snedfördelningen av pengarna näst intill total, eller så är vinsterna för musikutövarna förhållandevis små och samhällskostnaden förknippad med en inlåsning av verken fortfarande oacceptabel.

Tidigare inlägg: Skyddstid för närstående rättigheter förlängs, Retroaktiv förlängning av upphovsrätten – en liknelse, Skyddstullar mot historien.