Om förtal

december 1, 2011

Rasmus Fleischer har skrivit en kort kritik (som jag ansluter mig till) av ett förslag från Mårten Schultz i SvD om att utöka lagen om förtal till att även omfatta uttalanden som riktar sig mot företag. Jag tror att en sådan förändring skulle leda till stora problem för yttrandefriheten. Jag förstår att Schultz riktar in sig på större mediaföretag (TV4 nämns till exempel) men en sådan lagförändring skulle troligen även komma att påverka såväl mindre tidningar som bloggare, twittrare och kanske även intervjuoffer.

Även om man kvalificerar bestämmelserna till att endast omfatta medveten lögn så är det ju ändå någonting som måste bevisas i domstol. Hur många privatpersoner i Sverige har råd och vågar ta risken att gå in i en civilrättslig process mot ett storföretag som känner sig trampat på tårna? Det ekonomiska systemet i Sverige gör att många har ganska små ekonomiska marginaler (pengar avsedda för utbildning, trygghetssystem och pension är i hög grad redan uppbundna). Och vill vi verkligen att människor som Fredrik Gertten ska kunna stämmas av företag som Dole i Sverige? Internationell erfarenhet visar att parten med stora ekonomiska resurser går ofta på enklare mål först för att sedan med en rad förlikningar i bakfickan övertyga även andra att foga sig.

Hur som helst så skulle jag vilja dela med mig av några reflektioner om förtal. Själv betraktar jag det t ex. som irrationellt att lita på kvällstidningars vinklingar eftersom jag vet att de ofta är tendentiösa. Om jag litar på otillförlitlig information, vems fel är det – mitt eget eller den part som förmedlade/gav upphov till informationen? Naturligtvis är förtalslagar sprungna ur pragamatiska överväganden gällande människors tid och möjlighet att avgöra källors trovärdighet, men är det verkligen rätt att lägga hela bördan på avsändaren? Har inte mottagarna av informationen ett stort ansvar i att värdera den? Om en mängd människor inte kan leva upp till det ansvaret är det då rätt att projicera detta tillkortakommandet på avsändaren och låta denne ta hela ansvaret?

Det finns även andra intressanta aspekter. Låt mig t ex. jämföra med det ideella skyddet i upphovsrätten. Om lagen ger upphovsmannen en stark kontroll över i vilka sammanhang ett verk ska få presenteras, då blir det lätt så att allmänheten antar att varje sammanhang som verket presenteras i är något som upphovsmannen står bakom. Om verket t ex. används av Sd och upphovsmannen av förståeliga skäl inte sympatiserar med dem, då blir användningen extra skadlig just på grund av de förväntningar som lagen skapar. Om lagen gav mindre kontrollmöjligheter skulle det vara färre som drog slutsatsen att upphovsmannen står bakom Sd:s användning av verket.

På samma sätt blir det med förtalslagar. Ju starkare de är desto mer påverkas människors förväntningar. En starkare lagreglering kan alltså leda till en självförstärkande process. Påståenden som utan lagen var harmlösa eftersom de rationellt sett borde avfärdats som grundlösa påståenden blir med en reglering plötsligt skadliga eftersom det för mottagaren framstår som mer troligt att informationen är sanningsenlig (då motsatsen skulle innebära risker för avsändaren). Vad är bäst – en situation där människor på grund av lagarna tror att de oftast kan lita på vad som sägs, eller en situation där människor läser kritiskt och försöker värdera sanningshalten (och kanske jämföra med andra källor)? Med tanke på att en förtalslag har svårt att täcka in insinuationer och vinklingar lutar jag mot det senare.

På samma sätt som vi har en marknad för varor har vi ett slags marknad för trovärdig information, eller ”web of trust” om man så vill. Den som ljuger och missleder sänker sitt eget värde på denna marknad. Detta gäller särskilt inom forskarvärlden, men även i stor utsträckning inom medier och vardagslivet också. Frågan är alltså i vilken utsträckning denna trovärdighetsmarknad behöver regleras, samt om vi vill sammankoppla den här marknaden med den ekonomiska marknaden. Jag tror att det av både principiella och pragmatiska skäl är rimligt att vara ytterst återhållsam.

I vilket fall som helst måste vi vara varsamma så att vi inte frånskriver oss vårt personliga ansvar för att värdera och reagera på information. Jag avslutar med ett citat från ett inlägg av Julian Sanchez som handlar om mobbning på internet men liksom anknyter till det här med det personliga ansvaret och att se ens egen del i något större:

For an analogy in the physical world, we can look to street harassment, which is enabled by the high volume of anonymous, brief public interactions characteristic of urban environments. Some men, of course, engage in vulgar and intimidating speech that anyone would consider harassing in itself. But often, the harassment is a distributed phenomenon. Many of us would not particularly mind a single stranger yelling out “Hi, gorgeous” or “You look good today!” once every other month—and I’ve seen men (inexcusably obtuse, to be sure, but not obviously malicious) react with genuine surprise when such remarks are not welcomed as compliments, not realizing they’re the tenth person in as many blocks to volunteer a similar comment to the same woman.

It may be hard to stamp out bullying, then, not just because victims are often unwilling apply the label to their own experience, but because individual aggressors can plausibly—even if somewhat disingenuously—deny that their individual actions qualify. Insofar as it may be counterproductive to encourage the victims of psychological bullying—cyber or otherwise—to consciously identify themselves as such, the more fruitful strategy may be encouraging teens on the aggressor side to be better Kantians, as it were—to imagine whether each mean offhand remark would qualify as “bullying” if it were multiplied by a dozen daily interactions, day after day, week after week.

5 Responses to “Om förtal”

  1. christoffer Says:

    styarkare förtalsskydd skulle även göra det lättare för folk att göra som denna advokaten.

    http://www.dn.se/kultur-noje/sydsvenskan-infor-ratta-for-fortal

    • Tor M Says:

      Fast i just det fall som du tar upp verkar det ju handla om en enskild, så jag vet inte om det egentligen är relaterat till ändringen som Schultz efterfrågor.

      Det där med dömdas rätt att gå vidare efter att ha sonat sitt brott är förresten ett av de mer ömmande fallen tycker jag. Men jag skulle tro att det är juridisk skillnad mellan att passivt låta gamla artiklar ligga kvar och att skriva nya artiklar där domen tas upp utan någon egentligen anledning. Jag antar att det hänger litet på hur man se på begreppet publicering. Är publicering en handling som sker en viss tidpunkt eller är publicering en handling som kan utsträcka sig över tid? Ska bli intressant att se hur det går hur som helst.

      För övrigt är det ju en intressant fråga hur Sydsvenskan själv ska rapportera om fallet. I och med att det blivit en rättslig sak borde det ju återigen vara relevant att förklara bakgrunden, trots att advokatens syfte med att driva målet är just att undvika att den kommer fram.

  2. Juristen Says:

    Det finns komplikationer kring en lagstiftning som skulle omfatta även förtal mot juridiska personer. Men idag är ett företag som drabbas och osakligt hängs ut av sensationsprogram som exempelvis Uppdrag Granskning helt chanslösa. Det finns inga rättsliga möjligheter att angripa de journalister som i sensationslystnad har hängt ut ett företag. En anmälan till PO är helt tandlös. Ändamålet är uppnått. Programmet eller tidningen har fått sina tittare alternativt har den ökade lösnummerförsäljningen uppnåtts. Företaget som blivit osakligt uthängt förlorar stora kunder, tvingas säga upp personal och kan till och med i vissa fall tvingas i konkurs varvid ägarna förlorar allt kapital. Och detta utan någon som helst möjlighet till upprättelse.

    En nyansering av en förtalslagstiftningen hade därför varit önskvärd. Det kan ske på så sätt att nyhetsföretag kan omfattas, men prlvatpersoner undantas.


Kommentarer inaktiverade.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.