GP knyter på sin ledarblogg an till vad (m), (fp) och (kd) i valrörelsen sagt om frihandelsavtalet mellan EU och USA:

Diskussionen har gett intryck av ett i hemlighet framförhandlat avtal, som sedan EU-medborgarna har att svälja och godta oavsett innehåll. I själva verket pågår förhandlingar, något förslag till avtal föreligger inte och ett avtal måste godkännas av EU-parlamentet för att bli giltigt.

Personligen tycker jag att denna inställning osar av ett slags bakåtlutad Bror Duktig-mentalitet. Den präglas mer av auktoritetstro än av kritiskt tänkande, vilket är extra allvarligt när det kommer från journalisthåll. Genom att ta avstånd från ”de där” – de som bråkar om vad som är en storm i ett vattenglas – kan man stärka sitt eget ego och nöjt konstatera att man står för en mer moderat och balanserad hållning. Det hela blir ett identitetsbygge istället för ett öppet sanningssökande.

Men vad är det då som gäller? Jo, att det är ett avtal som förhandlas i hemlighet (under sträng sekretess) är ju sant! Det är inte bara ett ”intryck”. Och när avtalet väl är färdigförhandlat kommer det vara för sent att nämnvärt påverka dess innehåll. Och visst kan parlamentet rösta nej, men det kan ju lika gärna hända att de positiva delarna av avtalet lockar en majoritet att rösta ja och att vi får ett avtal som är betydligt sämre än vad det hade varit om förhandlingsprocessen hade varit öppen.

Tänk dig att regering/riksdag helt slopade remissförfarandet och all kommunikation med väljare innan ett färdigt lagförslag ligger på bordet. Vilken reaktion från riksdagens sida är då rimligast:

  1. Rösta nej oavsett innehållet i lagförslaget som en tydlig protest mot den odemokratiska processen och som ett sätt att tvinga framtida lagförslag att beredas på ett korrekt sätt med insyn och möjlighet för dem som vill att göra sin röst hörd medan saker fortfarande går att påverka.
  2. Förklara att det inte spelar någon roll om processen varit odemokratisk och präglats av bristande insyn då ju riksdagen fortfarande kan säga ja eller nej till slutresultatet.

För mig är svaret självklart 1). Det skrämmer mig att det både finns journalister och flera ledande politiska kandidater i EU-parlamentsvalet som svarar 2). Demokrati handlar om hela processen – inte bara omröstningar.

Vad jag har beskrivit ovan går igen i en rad fall, så tänk på i EU-valet: tänk själv, var kritisk och rösta inte utifrån hur du vill känna dig utifrån vad du tror på och vill åstadkomma. Proteströsta helst inte utan var pragmatisk. Välj en person som kommer att fokusera på de frågor som du tycker är viktiga. Är du fortfarande osäker på vad du ska rösta på, se mitt förra inlägg.

Här kommer en guide inför EU-parlamentsvalet. Texten är litet lång, men jag tror att den är väl värd en genomläsning – även för dig som inte tänkt rösta på (pp). Jag skriver det som en tänkt dialog för att få litet struktur på det hela.

”Är inte allt fokus på datalagringen egentligen överdrivet?”
Tänk dig att EU eller staten kräver att alla medborgare ska bära elektronisk fotboja som via GPS exakt registrerar vår minsta rörelse och vilka människor vi besöker. När människor nu är litet mer lättklädda i sommarvärmen kan du se fotbojan runt deras ben när du möter dem. Den insamlade informationen kan användas för att på en karta plotta ut varje människas rörelsemönster in i minsta detalj. För att minska administration och göra så att folk inte ska tänka så mycket på fotbojorna kommer man efter ett tag fram till att flytta fotbojan in i något vardagligt men oumbärligt verktyg som alla ändå bär på. Blicken faller snart på mobiltelefonen och så blir det.

Hade vi medborgare gett vårt medgivande till ett system med obligatoriska fotbojor om vi hade tagit steget via traditionella fysiska bojor först? Naturligtvis inte. Därför ska vi naturligtvis inte heller acceptera det än mer integritetskränkande intrång i den privata sfären som dagens datalagring innebär. Att övervakningen inte skaver mot benet utan istället är integrerad i våra oumbärliga och omtyckta telefoner gör bara saken värre då intrånget osynliggörs men ändå finns kvar.

”Det är ingen fara – innehållet i samtal lagras inte
Låt säga att en okänd person av någon anledning anlitar en privatspanare för att övervaka dig och kartlägga ditt liv. Privatspanaren skuggar dig och studerar dina förehavanden in i minsta detalj. Vid avslutat arbete sammanställer han en detaljerad rapport. Den kommer naturligtvis inte innehålla varje detalj och enskilt ord du uttalat utan vara en sammanställning över hur du har rört dig och vilka du har träffat och när. Detta nedkok av den detaljerade privatspaningen är precis det som kallas metadata/trafikdata. Metadata är inte oväsentliga detaljer utan utgör kärnan av den insamlade integritetskänsliga informationen!

Det kan inte vara okej att detta system skalas upp och riktas mot varenda människa i ett land, helt utan brottsmisstanke. Om tvångsmedel används utan brottsmisstanke bryter vi igenom en farlig principiell barriär.

”Övervakningen sker med automatik – min privata korrespondens läses inte av människor, så det är ingen fara
Idag när vi matar in några ord i en sökmotor gör sökmotorn ingen djupare analys av sökordens innebörd utan letar efter förekomster, dvs. datorprogrammen har ingen djupförståelse av språk utan opererar på ytnivå. Men utvecklingen går fort. Det är inte orimligt att anta att vi om ett antal år har datorprogram som – även om ”textförståelse” kanske är ett väl starkt ord – ändå klarar att lägga ihop ett och ett och dra slutsatser utifrån vad vi säger och skriver.

Vad händer med vår attityd till automatisk behandling av känslig korrespondens när datorer plötsligt börjar att (i viss mån) ”förstå” och fatta beslut utifrån vad vi säger? Skulle du vilja att ett sådant datorprogram läser din dagbok eller privata mejl?

Vi behöver politiska representanter som förstår vikten av och fokuserar på personlig integritet och dataskydd. De data som stater och företag samlar in idag kan bli än mer integritetskänsliga i framtiden. Dagens datalagringsdirektiv är ytterst integritetskränkande och inskränker mänskliga rättigheter. Vad värre är finns det en inneboende expansiv logik i tanken bakom lagringen – idén om att hela befolkningen måste övervakas istället för bara brottsmisstänkta. Det finns alltid något mer som går att lagra och det finns en stor risk för att lagringskrav utökas till att omfatta inte bara internetleverantörer utan även vanliga internettjänster.

”Jag är inte rädd massövervakningen – den drabbar inte mig”
Här måste man skilja på personlig rädsla och en analys av vad som är vettigt i ett demokratiskt samhälle. Jag är inte heller personligen ”rädd” för massövervakningen (även om den är obehaglig), men det hindrar inte att jag är mycket starkt kritisk mot den. Den förskjuter maktförhållandena i samhället, ändrar förhållandet mellan medborgare och stat, samt är ett hot mot yttrandefrihet och flera andra viktiga friheter. Samtidigt öppnar övervakningen upp för att tvångsmedel används utan brottsmisstanke. Det finns en lång rad problem som inte har någonting att göra med om man personligen är rädd eller ej.

Massövervakningsproblematiken har en del gemensamt med kärnvapen som används i avskräckande syfte. Om något går fel (information läcks/utnyttjas eller samhällsutvecklingen går i en oväntad och dålig riktning) är riskerna ofantliga, och även om det inte händer föregår man med dåligt föredöme när det gäller nedrustning i länder med mer problematiska regimer. Hur ska västerländska demokratier med trovärdighet kunna kritisera diktaturer om vi använder samma verktyg som de?

”De borgerliga partierna är liberala – jag röstar på ett av dem”
Det där resonemanget bygger på en föråldrad världsbild. De borgerliga partierna företräder en liberal ekonomisk politik men i frågor som rör personlig frihet, demokratins välmående och internet är de svenska partier som ligger litet åt vänster numera ofta betydligt bättre företrädare. Frihetsfrågorna är helt enkelt utspridda över den politiska skalan. Rösta inte på ett parti av gammal vana – undersök alternativen och var pragmatisk.

Även om vissa av de borgerliga partiernas representanter i EU har röstat mot datalagringsdirektivet är (s), (c), (fp), (kd) och (m) för datalagring. I EU-valdebatten har man kunnat höra mycket missvisande budskap om motsatsen, men det råder ingen tvekan om att alla dessa partier åtminstone på partinivå stödjer systemet med digital fotboja via våra mobiltelefoner. Partierna ifråga vill ofta låtsas som om massövervakningen endast har med dem som är misstänkta för grova brott att göra. Det är ett falskt argument. Antingen massövervakar man hela befolkningen eller så gör man det inte. Man kan inte äta kakan och ha den kvar. Dessutom vill flera av de borgerliga partierna på nationell nivå att dessa ytterst integritetskänsliga uppgifter ska få hämtas ut även vid misstanke om enkla brott. Det saknas intellektuell hederlighet i debatten.

De borgerliga partierna präglas också av ett stort mått av naivitet när det gäller hur lagar och regler införs smygvägen genom internationella avtal inom ramen för en odemokratisk process. Jag har sett många mena att sekretess är normalt vid internationella avtalsförhandlingar. Det kanske stämmer för justering av tullnivåer och liknande, men i samband med Acta-förhandlingarna visade organisationen KEI Online att det finns många internationella normer som förhandlas fram under betydligt mycket större öppenhet. Bara för att parlamentet får ta ställning till det färdiga avtalet (då de ställs inför fullbordat faktum) är ju inte processen som lett fram till avtalets utformning demokratisk. Vissa borgerliga företrädares urskuldande skulle kunna liknas med att det är okej om vi slopar riksdagsdebatter och remissförfaranden om bara riksdagen får rösta ja eller nej till förslag. Det finns helt enkelt en bristande kritisk inställning och demokratisyn.

Naturligtvis skulle EU kunna tvinga fram öppna förhandlingar med demokratisk insyn om man bara ville. Det räcker med att parlamentet förklarar att man annars tänker rösta nej oavsett avtalsinnehåll. Svårare är det inte. Välj ett parti som står upp för ett demokratiskt arbetssätt.

”Min kandidat säger att han/hon inte tänker tillåta att handelsavtalet mellan EU & USA gör så att demokratiska beslut kan överprövas”

Vad handelsavtalet kan komma att innebära är att ett företag säger till en stat att ”Vi kan inte tvinga er att ändra det demokratiskt fattade beslutet som vi ekonomiskt förlorar på, men ändrar ni inte beslutet kommer vi att kräva ett skadestånd på X miljoner/miljarder kronor”. En del partier försöker låtsas som att det inte finns något tvång eftersom landet kan stå fast vid sina ändrade regler om det bara betalar skadeståndet, vilket är riktigt. Men ekonomiska sanktioner eller hot därom kommer naturligtvis att leda till att demokratiska beslut överprövas (eller att folkvalda drar sig för att fatta dem till att börja med). Att låtsas som motsatsen, så som vissa gör, är direkt vilseledande mot väljarna.

Motståndet mot s.k. ISDS-klausuler, som ger företag denna rätt att stämma stater, är inte en vänsterfråga. Det råkar bara vara så att de partier som är för ett starkt miljöskydd eller vill bli av med vinster i välfärden tydligare ser de demokratiproblem som egentligen är helt allmängiltiga. Även hos Cato Institute, som har en lång historia av att försvara frihandel och liberalism, finns  representerat ett motstånd mot denna typ av system, och det finns jurister med lång erfarenhet av de här frågorna som kritiserar systemet. Läs mer på ttippen.se (missa inte de många äldre inläggen där som är väldigt upplysande)

Om du är liberal, betänk att ISDS innebär att vi skattebetalare får betala internationella investerares riskpremier, att vi inskränker det nationella självbestämmandet, gör avkall på principen om likhet inför lagen, samt på sikt skadar stödet för frihandel eftersom ISDS riskerar att ge upphov till en mycket frihandelsskeptisk opinion.

Ska man nödvändigtvis rösta på ett borgerligt parti är nog centerpartiet minst dåligt, men välj hellre piratpartiet. Hanna Wagenius (c) stödjer tyvärr ISDS, vilket kan vara bra att känna till för den som tänkt personrösta på henne (hon står annars för en bra upphovsrättspolitik).

”Jag stödjer piratpartiets engagemang för integritet- och internetfrågor, men kan omöjligen stödja fri fildelning”
Vi fick inte fri fildelning förra mandatperioden och kommer realistiskt sett inte att få det den nu heller. Men det finns gott om försök till utökningar skyddet och attacker mot ett fritt och öppet internet. Vad piratpartiet kan göra är att driva upphovsrättslagstiftningen i rätt riktning eller åtminstone förhindra försämringar. Idag kan upphovsrättsskyddet gälla i upp till 130 år. Även om du stödjer ett ekonomiskt skydd för upphovsmän måste du väl hålla med om att dagens skydd är orimligt. Ett exempel på absurditeten: Selma Lagerlöf föddes när järnvägen började läggas i Sverige och hennes böcker blev fria först för några år sedan. Hur ser samhället ut när dagens unga kreatörers skydd löper ut? Finns vår civilisation kvar i samma form? Har vi kolonier på mars? Det är orimligt långa tidsperspektiv vi pratar om.

Syftet med upphovsrätten måste vara att allmänheten ska få tillgång till ett rikt utbud av verk. Dagens upphovsrätt ger sämre tillgång till verk. Var pragmatisk och låt inte ett motstånd mot fri fildelning skymma andra viktigare frågor. Piratpartiet kommer inte att fullt ut nå sina mål, så rörelseriktningen är viktigast.

Tycker du förresten att det är rimligt att behöva betala en hundralapp extra när du köper en hårddisk eller mobiltelefon bara för att du ska ha rätten att överföra musik från dina egna CD-skivor till den? Piratpartiet jobbar bland annat för att avskaffa detta.

Ska synskadade och människor med läshandikapp ha bra tillgång till litteratur? Stöd ett parti som jobbar för det. Det finns en uppsjö frågor likt dessa.

”Jag kan lika gärna rösta på miljöpartiet och vänsterpartiet
Även om dessa partier delar en hel del åsikter med piratpartiet kommer de inte att helhjärtat satsa på just de här viktiga frågorna. Den person som kommer in i EU-parlamentet har begränsat med tid och viktigare än vad man tycker om olika saker är vad man gör och lägger ner sin tid på. Det är viktigt att ha en påläst och engagerad kraft som försöker få andra med sig.

Ska man nödvändigtvis rösta på miljöpartiet skulle jag för övrigt starkt rekommendera ett personkryss för Max Andersson (nr 4 på listan). Han har ett mycket tydligare fokus på informationspolitik än de andra toppnamnen för miljöpartiet. Men som sagt, stöd för (pp) skickar en viktig signal och ger större fokus på och genomslag i dessa frågor. Dessutom får du miljöpolitiken på köpet.

”Jag har förhandsröstat men nu ångrat mig”
Inga problem. Det är bara gå att rösta på valdagen så är det den rösten som gäller.

Rösta på Piratpartiet på söndag -

Jag har skickat ut några frågor till en lång rad kandidater i EU-parlamentsvalet, men så här långt har svaren nästan helt uteblivit. Det förvånar mig. Jag postar en kopia av mina frågor här ifall någon kandidat längre ner på listorna som inte fått dem skulle vilja visa framfötterna och svara (och för er läsare som uppslag till ämnen att ta upp med tilltänkta kandidater):

  1. Har du någon konkret handlingsplan för hur EU kan göras mer demokratiskt och det politiska arbetet mer transparent?
  2. Skall EU ges egen beskattningsrätt?
  3. Vad är din inställning till subsidiaritetsprincipen och hur kommer den att yttra sig rent praktiskt om du blir vald?
    I vilken utsträckning är du beredd att gå emot din egen linje i andra frågor i försvaret av denna princip?
  4. Vad är din inställning till att EU under sekretess förhandlar fram internationella avtal om harmonisering av regelverk och cementering av vissa existerande EU-regler?
  5. Ser du något demokratiskt problem med att en mindre grupp människor utan insyn men ofta med input från storföretagsintressen förhandlar fram avtal och sedan ställer EU-parlamentet inför fullbordat faktum (och om avtalen antas samma sak senare upprepas i förhållande till utvecklingsländer som tidigare medvetet utestängts från processen)? Hur tänker du förhålla dig till och jobba med detta?
  6. Om du är kritisk till sekretessen men positiv till avtalsinnehållet kommer du ändå vara beredd att av principiella skäl motsätta dig internationella avtal beredda utan insyn för att på så sätt tvinga fram större transparens och möjlighet för medborgerligt deltagande under hela processen?
  7. Hur ställer du dig till ISDS-klausuler (som ger företag rätt att kräva ersättning av stater utom ramen för den nationella lagstiftningen)?
  8. Om du inte tänker motsätta dig ISDS-klausuler i handelsavtal mellan EU och USA: kan du presentera några siffror på idag uteblivna investeringar mellan dessa regioner till följd av bristfälligt investeringsskydd som du menar uppväger de risker för den nationella självbestämmanderätten och skattebetalarna som ISDS-klausuler innebär?
  9. Trots att europeiska patentkonventionen inte tillåter patent på ”mjukvara som sådan” beviljas ändå en mängd patent på mjukvara för datorer – i många fall på fullständigt elementära lösningar. När vi nu fått ett nytt patent med enhetlig verkan i EU (med ett par länder undantagna) ökar risken betydligt för att även svenska småföretagare utsätts för problemen. Detta alltså även om vi utvecklar program och algoritmer helt självständigt. I USA har redan mjukvarupatenten skapat enorma problem med så kallade Non-Practicing Entities – företag som köper upp många breda patent och sedan, utan att tillverka något själva, på ett parasiterande sätt livnär sig på på att stämma dem som gör det. Dessa problem finns väl belagda och kvantifierade i forskning. Hur kommer du att agera för att skydda svenska och europeiska mjukvaruutvecklare mot detta hot? (De som tillverkar gratis öppen källkodsprogram som t ex. Linux, OpenOffice, m.fl. är extra utsatta)
  10. Idag kan upphovsrätten skydda verk i upp till ~130 år. Det finner jag personligen helt orimligt.
    • Ungefär hur lång tid tycker du att det är rimligt att den ideella upphovsrätten (rätten till erkännande, skydd mot förvanskning, etc) gäller från och med att verket gjorts tillgängligt för allmänheten?
    • Ungefär hur lång tid tycker du att det är rimligt att den ekonomiska upphovsrätten (kontroll över kopiering och tillgängliggörande) gäller från och med att verket gjorts tillgängligt för allmänheten?
    • Kommer du att i EU-parlamentet jobba för eller stödja förslag som syftar till att sänka skyddstiderna?
    • Kommer du att i EU-parlamentet motsätta dig förslag som syftar till att öka eller cementera nuvarande skyddstider?
  11. Stödjer du ett avskaffande av privatkopieringsersättningen (extraavgiften på lagringsutrymme i mp3-spelare, hårddiskar, minnesstickor, etc)? Om inte, varför?
  12. Har du någon informationspolitiska agenda och hur ser den i sådana fall i grova drag ut? (länka gärna, om den redan finns beskriven någonstans)

Det enda utförliga, engagerade och insatta svaret jag fått är från Cecilia Wikströms (fp) assistent Daniel Sjöberg. Just ISDS-klausuler verkar dock vara litet av en blind fläck, vilket jag tycker är litet märkligt i och med att motståndaren vänsterpartiet gjort det till en av sina valfrågor. Daniel Sjöberg delar inte min bedömning vad gäller det s.k. EU-patentets risker, men kallar spontant mjukvarupatent för en ”styggelse”. Svaret på fråga 6) verkade vara nej. Bra med ett ärligt svar, men likväl beklagligt.

Från miljöpartiet har jag fått ett svar från Bodil Ceballos vars innehåll förvånade mig litet. Hon har inget eget svar på fråga 1) om hur EU ska bli mer demokratiskt och transparent utan hänvisar till gruppens arbete för detta. Angående närhetsprincipen för beslut säger hon: ”jag kommer att rösta för det som är vår politik när det kommer upp även om jag egentligen tycker att det bör hanteras på en annan nivå. Alternativet är att ‘motståndarna’ får mer utrymme att påverka politiken”. Hon har inte satt sig in i frågan om privatkopieringsersättning och svarar angående upphovsrätten att dagens skyddstider är orimliga men ”I sig är det inte tiderna som är det viktiga utan möjligheten att kunna försörja sig på sina verk. Vi behöver hitta ett regelverk som mer utgår från att uppmuntra kreativitet än från en skyddslag.” Detta låter väldigt märkligt för mig. Om skyddstiderna inte är viktiga betyder ju det att det är oväsentligt att allmänhetens tillgång till kultur försämras.

Utöver ovanstående frågor hade jag en kort mejlväxling med Olle Schmidt efter att han försvarat ISDS-klausuler i P1. Jag finner det intressant att han inte kunde svara på fråga 8).

Forskaren Joe Karaganis har förresten myntat begreppet ”corporate sovereignty” för att beskriva ISDS. Jag undrar om vi skulle behöva något liknande begrepp i svenskan för att tydliggöra vad det handlar om.

Piratpartiet har publicerat en rapport som på ett mycket överskådligt sätt visar vad partiet gjort och åstadkommit i EU-parlamentet. All heder åt Engström och Andersdotter för deras värdefulla insatser för en sund informationspolitik och mänskliga rättigheter. Möjligtvis kan jag tycka att Carl Schlyters (mp) roll i Acta-protesterna förminskas på ett litet orättvist sätt. Acta-bloggen fyllde en mycket viktig funktion (precis som nu aktuella ttippen gör det idag).

Hur som helst, jag skulle vilja balansera rapporten genom att ta upp vad jag upplever vara ett betydande misslyckande: piratpartiet lyckades inte stoppa det enhetliga EU-patentsystemet. Det innebär såvitt jag förstår att Sverige kommer att ingå i ett europeiskt patentsystem med bristande möjlighet till demokratiskt ansvarsutkrävande där vi på sikt riskerar att utsättas för mjukvarupatent.

Vad värre är verkade Christian Engström göra felbedömningen att EU-patentet (”unitary patent”), till följd av oenighet bland medlemsländerna, aldrig skulle bli verklighet. Även om piratpartiet vid omröstningen i EU-parlamentet motsatte sig ändringarna försökte man, kanske på grund av denna missbedömning, aldrig i förväg väcka allmän opinion och uppmana medborgare att göra sin röst hörd. Detta misslyckande förtar inte de goda saker (pp) uppnått och jag skulle inte avråda någon från att rösta på (pp) av denna anledning, men det är likväl en besvikelse att det inte ens gjordes några försök till gräsrotsmobilisering.

 

Lavabitfallet

augusti 12, 2013

Vid det här laget har ni kanske redan hunnit ta del av den gripande historien om Lavabit – e-posttjänsten som, så som det verkar, genom hemliga amerikanska domstolsbeslut tvingades övervaka innehåll och samtidigt belades med juridiskt bindande munkavle. Detta efter att det blivit känt att Snowden var en av användarna. Ansvarig såg ingen annan utväg än att stänga ner hela verksamheten och alla 410 000 mejlkonton och lämnade följande gripande meddelande på tjänstens hemsida:

My Fellow Users,

I have been forced to make a difficult decision: to become complicit in crimes against the American people or walk away from nearly ten years of hard work by shutting down Lavabit. After significant soul searching, I have decided to suspend operations. I wish that I could legally share with you the events that led to my decision. I cannot. I feel you deserve to know what’s going on–the first amendment is supposed to guarantee me the freedom to speak out in situations like this. Unfortunately, Congress has passed laws that say otherwise. As things currently stand, I cannot share my experiences over the last six weeks, even though I have twice made the appropriate requests.

What’s going to happen now? We’ve already started preparing the paperwork needed to continue to fight for the Constitution in the Fourth Circuit Court of Appeals. A favorable decision would allow me resurrect Lavabit as an American company.

This experience has taught me one very important lesson: without congressional action or a strong judicial precedent, I would _strongly_ recommend against anyone trusting their private data to a company with physical ties to the United States.

Sincerely,
Ladar Levison
Owner and Operator, Lavabit LLC

Historien finns beskriven i de flesta svenska nyhetsmedier. Det som jag tycker är märkligt är att ingen drar paralleller till situationen i Sverige. Statens Offentliga Utredningar publicerade i början av juni SOU 2013:39 med titeln Europarådets konvention om it-relaterad brottslighet (pdf). Där föreslås nya lagar som skulle göra det möjligt att ålägga i princip vem som helst att under ett antal månader bevara och lämna ut elektroniskt lagrade uppgifter som man redan innehar eller har åtkomst till.

Den som träffas av ett föreläggande måste enligt förslaget hålla tyst om det – ett krav som påminner starkt om fallet Lavabit. Den som besitter kunskap om hur ett datorsystem är upplagt kan också, enligt detta förslag, föreläggas att lämna de uppgifter som krävs för att husrannsakan ska kunna verkställas. Det kan enligt utredningen ”röra sig om att beskriva datasystemet, uppge lösenord och åtkomstkoder, lämna dekrypteringsnycklar, […]”.

För att förslaget inte ska stå i strid med Europakonventionen bör nämnas att det finns en begränsning som innebär att den som är misstänkt för ett brott eller dennes advokat inte kan bli föremål för ett föreläggande.

Det finns i sammanhanget inget krav på att någon ska ha angetts som skäligen misstänkt och beslutet om föreläggande kan, verkar det som, fattas på stående fot av på plats varande åklagare eller undersökningsledare (”det finns inte anledning att låta rätten besluta om föreläggande”). Det behöver heller inte vara skriftligt i första skedet. Jag finner ingen beskrivning av eller begränsning av hur dessa lösenord, åtkomstkoder och dekrypteringsnycklar sedan skulle få användas eller hur en proportionalitetsbedömning skulle se ut.

Det känns som ett lagförslag som skulle må gott av mer diskussion…

Se även Sam Sundberg

Som jag rapporterade  för några månader sedan förväntas Hovrätten i Västra Sverige i september i år meddela om ett internetdomännamn kan förverkas. Jag trodde därför att åklagare i Pirate Bay-målet skulle invänta den domen, men enligt Ekot, Svt och Metro har det nu lämnats in ett yrkande till Stockholms Tingsrätt om förverkande av domännamnen thepiratebay.se och thepiratebay.is. Grunden är att domännamnen skulle utgöra hjälpmedel vid brott.

Jag tycker att detta är en mycket problematisk tolkning. Dels för att det kan få allvarliga konsekvenser för yttrandefriheten (det är ingen slump att Nils Funcke var den första person som jag sett lyfta fram nyheten) att slå in på den banan och dels för att jag rent principiellt har svårt att se vad man skulle ha för rätt att ”beslagta” namn och kännetecken.

För ett tag sedan kunde vi läsa hur Neste Oil ville stänga ned en parodisajt av Greenpeace som företaget upplevde vara besvärande. Vill vi verkligen se en utveckling där företag likt detta kan gå till domstol och yrka på att hela domännamn förverkas? I Aftonbladets tidiga historia drogs utgivningstillståndet gång på gång in, men tidningen kom ut under ett nytt men snarlikt namn. Vad hade hänt om namnet helt sonika förbjudits?

I samband med mitt tidigare inlägg gjorde jag litet egna undersökningar. Min tankegång var att om namn och kännetecken kan beslagtas av staten så borde rimligtvis Patent- och Registreringsverket, som bland annat hanterar varumärken, känna till något om detta. Jag ställde därför en fråga till myndigheten: ”Känner ni till några fall där domstol beslutat om förverkande av varumärken eller andra kännetecken för att de befunnits vara ‘verktyg vid brott’ trots att de inte i sig utgjort intrång i någon annans rättigheter eller på annat sätt i sig stridit mot de krav som varumärkeslagen ställer upp?”. Deras juristchef Magnus Ahlgren svarade att han inte känner till något sådant fall.

Ahlgren skrev vidare: ”Skillnaden mellan ett domännamn och ett varumärke i detta sammanhang är ju att ett varumärke enbart är ett kännetecken medan ett domännamn dels har en känneteckenfunktion och därtill har en adressfunktion till en viss hemsida på internet.” Det är förvisso sant, men det är heller inte långsökt att hävda att adressfunktionen har med vägledning att göra och att det är samma funktion som varumärken också ofta fyller.

Det är också oklart vad ett eventuellt förverkande skulle innebära. Skulle den tidigare domänägaren eller någon annan ges rätt att återregistrera samma domännamn (i varje fall om staten inte betalar den årliga avgiften)? Ett förverkande kan inte genomföras med mindre än att Stiftelsen för Internetinfrastruktur konfigurerar om sina namnservrar. Skulle beslutet vara utformat så att det är dem som beslutet riktar sig mot, och kan en omkonfiguration av en server verkligen beskrivas i termer av förverkande? Kan alla typer av webbtjänster bli föremål för förverkande?

Och skulle det verkligen vara värt att slå in på den här vägen när den enda effekten är en fragmentering av DNS och möjligtvis sämre säkerhet för internetanvändare?

Är det bara en fråga om proportionalitet och inte om principer, att inte avtal med ett tryckeri kan bli föremål för förverkande när en tidning gör sig skyldig till brott? Bryter vi inte genom en farlig barriär om vi börjar godta att staten, genom domstolars försorg, beslagtar verktyg för yttrandefrihet?

Skriv gärna kommentarer, men tänk på att min text handlar om den principiella frågan och inte just om Pirate Bay.

Amanda Palmer om mänskliga möten, tillit och att be om hjälp:

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.